Min 5 åring driver mig till vansinne!

Anonym (NN) skrev 2022-08-02 10:20:04 följande:

Jag har ett barn med adhd-diagnos, hon uppvisade vissa andra symptom på detta än vad du beskriver men det här med att barnet är oflexibelt och inte kan ta en tillsägelse är precis samma som hon var i den åldern. Hon fick så småningom sin diagnos. Och jag kan säga att det är MYCKET som jag tidigare tog för självklart som jag har fått omvärdera i grunden. Jag tror det är vanligt att man som förälder tänker att när barnet väl hamnar på bup och får en diagnos så får man också en lösning, men så är det inte. Alla lösningar man får (med undantag av medicin) landar faktiskt hos en själv som förälder att utföra. Om du känner att ditt barn är lite annorlunda och funkar på ett annat sätt är det vad du får utgå från, så även utan en diagnos så kan du göra förändringar redan nu. Detta är vad jag lärt mig:

Håll lugnet. Utbrott hjälper inte. Utskällningar hjälper inte. Ilska, tjat och förmaningar hjälper inte.

Curla. Gör livet så enkelt som möjligt för ditt barn. Förbered så att saker flyter på. Tex: Blir han stressad när han ska ta på sig skorna i hallen så möblera så att han har en bra plats att sitta på, lägg fram skorna, låt honom ta på i lugn och ro, ha tid så du inte behöver stressa honom (det hjälper ju inte ändå).

Bra med principer och rutiner men det ska vara utifrån barnets behov. Var följsam. Försök undvika konflikter. Tänk på att VARJE konflikt ger mer stress och mer stress gör barnets beteende sämre.

Ett bra råd jag fick till mig från bup är detta: Barn med diagnos är ofta oflexibla. För att hjälpa dem med detta måste föräldern visa vägen genom att själv vara flexibel. Ge inte massa konsekvenser och straff. Gå på det som funkar. Gillar han sina hemmadagar så kör på dem! Gör hans liv enkelt och hjälp honom finna ro.

Slutligen lite boktips:

läs på om adhd och autism, finns massor av sidor riktade till föräldrar.

Fem gånger mer kärlek av Martin Forster (funkar för massor av föräldrar, handlar inte om diagnoser)

Explosiva barn av Ross Greene

Barn som bråkar av Bo Hejlskov och Tina Wiman

Som sagt: utgå från det du ser och vet om ditt barn och försök släppa vad andra anser, hur du själv blev uppfostrad osv. Det är inte alls säkert att ditt barn har en diagnos men ni HAR problem i ert familjeliv. Och du vet ju redan att det inte är pga att ditt barn är en ouppfostrad snorunge som aldrig fått lära sig gränser. Så försök att tänka nytt och testa något annat.

Jag kan säga att mitt barn idag är en ytterst välfungerande, empatisk och klok tonåring. Detta trots att jag knöt hennes skor tills hon var 8, serverade henne frukost på sängen och packade Varenda skolväska och gympapåse åt henne tills hon började 8:an. :) När hon klarade allt själv utan att stressa sönder och bryta ihop så började hon helt självmant göra allt. Idag är det hon som gärna kommer med en kopp kaffe till mig, frågar om hon ska handla på vägen hem och håller sitt rum i perfekt ordning. Alla barn kommer inte i samma form, med empati kommer man långt.

Detta inlägg är jättebra, läs det noga! Jag har också ett barn med npf och jag har fått curla jättemycket och vara flexibel. Även om ditt barn inte får den diagnosen kan han ha begränsade svårigheter inom det spektrumet som gör att han beter sig som han gör.

Du skriver att du är konsekvent av princip. Det tror jag är bra när det gäller sådant som godis och riktigt onyttig mat, men många konflikter med barn med npf handlar om sådant som barnen faktiskt inte klarar av, även om det är jätteenkelt för de flesta andra barn.

Du ger inte så mycket exempel där du skriver om din konsekvens, men här är några exempel på sådant som vi behövde anpassa.

T ex kan vissa konsistenser vara mycket obehagliga för barnet, och det kan upplevas som jätteobehagligt att blanda mat. Under en period åt vårt barn bara ett fåtal maträtter. Det är förstås viktigt att se till att barnet år i sig bra näring, men inte att t ex växla mellan olika kötträtter om barnet bara vill äta köttbullar.

Om barnet vill ha hjälp med att klä på sig, gå på toa, äta. Hjälp barnet, i synnerhet efter en dag med mycket intryck. Då kanske barnet är helt utmattat, och det är helt omöjligt att göra även en del som barnet klarar när han är pigg.

Förbered, förbered, förbered. Berätta vad som ska hända. Utgå från samma rutiner varje dag om det hjälper barnet (mycket mer än för "normalbarnet), men var flexible och ändra om det funkar bättre. Det kan hjälpa att ha ett schema med bilder över vad som ska göras på morgonen (klä på sig, frukost, borsta tänder, ytterkläder o s v).

Öva på sådant som barnet inte klarar, men inte för många saker i taget, och acceptera att barnet kanske inte klarar lika mycket som sina jämnåriga. Håll nivån så att han har stor möjlighet att lyckas varje gång.

Se till att ha gått om tid vid aktiviteter utanför hemmet, så att han kan få fortsätta gunga en extra kvart på lekplatsen om han skulle vilja.

Om du är ensam och jobbar deltid kanske du inte har så stora ekonomiska marginaler, men att hitta en barnvakt som mot betalning kan avlasta dig regelbundet och kanske korta tiden på förskolan ytterligare skulle kunna underlätta.

Anonym (underlätta)

Thu 4 Aug 2022 22:09

#41

Anonym (Hjälp!) skrev 2022-08-04 08:01:37 följande:

Ja, att man ska välja sina strider håller jag absolut med om och det brukar jag göra. Jag förundras öftas över föräldrar som gör livet svårare än nödvändig för sig själva för att det kämper om onödiga saker hela tiden.
Samtidig är det nog så att jag måste se över vad jag kämper över. Det är absolut så att jag blir strängare när jag är stressad och irriterad en längre tid. Helt enkelt för att jag orkar mindre och då sliter fler saker på nerverna. Så jag får ägna de närmaste dagar med att stanna upp varenda gång jag vill säga till honom och fundera först om det är rimlig eller om det är bara för att jag är stressad.

Att ge efter när han skriker kommer jag inte göra, jag är alldeles för rädd att det då blir mer och mer skrik. Men jag hoppas att alla de andra saker jag blev tipsade om och som jag kan använda kommer att göra en skillnad.

Jag ska absolut läsa boken! Den finns på min bibliotek, har jag just sett.

Vad gäller att ge efter för skrik eller inte, tänker jag att det beror på vilken typ av skrik det är. Om det handlar om sådant som att vilja äta godis till frukost håller jag helt med, däremot om det det är skrik p g a att barnet inte klarar av vissa krav för att han är jättetrött tror jag tvärtom att det kan vara helt nödvändigt att lyssna på det barnet säger genom att skrika.

En annan sak: Låter som att du verkligen skulle behöva mer avlastning än du får just nu. Har du funderat på att ansöka om kontaktfamilj eller liknande?

Anonym (underlätta)

Sun 7 Aug 2022 15:22

#50

Anonym (Hjälp!) skrev 2022-08-06 20:49:44 följande:

Men nu får du väl ge dig! Som jag skrev gör han det jämt. Han ställer helt onödiga frågor hela tiden. Om du tycker det är normalt att ett barn gör såhär, varsågod, men jag tycker som sagt inte det. Jag vet faktist att detta beteendet inte är normalt, för jag vet tillräklig mycket om "normala" bars utveckling.

Och om du inte hade ett problem med att någon non-stop ställa frågor till som personen mycket väl vet svaret till ("Mamma, äter jag en banan?" "Mamma, äter jag fortfarande en banan?" "Mamma, är bananen gul?" Mamma, har jag just ätit en banan?" "Mama, var bananen gul?" "Mamma, är min tröja grön?" "Mamma, har jag en tröja på mig?") .... HELA JÄVLA TIDEN ... då bra för dig.

Men JAG har ett problem och jo, jag får försöka styra hur någon bete sig mot mig. Han får gärna prata sådär med andra personer som inte blir irriterad av detta beteendet (fast jag har inte mött någon än), men inte med mig.

Och nu ber jag dig att avstå från vidare svar om du inte har något hjälpsamt att tillföra. Du har gett din åsikt, jag fattar att du anser att det är nomalt, du behöver inte jämt repetera dig.

Mitt barn med npf har periodvis hållit på ungefär sådär. Dels har det varit ett sätt att få igång en konversation när hen inte vetat vad hen ska säga, dels tror jag det kan vara en "släng av" Tourettes (säger inte att ditt barn har något av det (det kan inte jag avgöra, bara att jag känner igen beteendet). Har inte funkat alls att "uppfostra bort", utan det jag försökt göra är att leda över till en mer konstruktiv konversation. t ex "ja, du äter en banan, är det gott?" och sedan vidare inpå något som jag vet hen tycker om att prata om.

Tror att det kan vara rent kontraproduktivt att ständigt markera mot din son om hen ställer jobbiga frågor. Hen kanske faktiskt inte kan stoppa sig / hitta ett annat sätt att prata med dig, och om du då hela tiden säger ifrån / blir irriterad tror jag att det kan riskera att göra det hela ännu jobbigare (och jo, jag vet alltså att det kan vara rejält påfrestande, under en period gjorde vårt barn dessutom konstiga läten samtidigt som hen gick fram och tillbaka, fram och tillbaka i vardagsrummet).

Anonym (underlätta)

Sun 7 Aug 2022 15:34

#51

Anonym (Hjälp!) skrev 2022-08-05 22:03:38 följande:

Då förstår jag hur du menar. Jag, då är jad med.
Han brukar inte skrika av trötthet, då gråter han mycket. Skrik brukar det vara när något inte passar honom. Han försöker även oftas att helt medvetet skrika gällt när något inte är som han vill.

Nej, har aldrig funderat på en kontaktfamilj och det är ingen option för mig. För det ena skulle jag då anser att jag en helt oduglig mamma och för det andra tycker jag inte det är nödvändig. Det har ju funkat okej innan. Visst gick det upp och ner, men det är ju normalt. Det är mest det sista halva året och speciellt de senaste typ 3 månader det blev extrem. Och jag hoppas ju att det blir bättre.

Ja du känner ju ditt barn bäst, jag kan förstås vara helt fel ute med en del av mina tankar. Jag vet bara från mitt barn att utbrott kan orsakas av att hen t ex fått för mycket intryck, och väldigt sällan är en väg för att få en fördel (vilket mina barn utan npf ibland försöker använda sig av). Ditt barn har ju inte fått någon diagnos än, men jag känner igen en hel del från mitt barn med npf (autism), och jag vet att det är jättevanligt att reaktioner hos barn med autism misstolkas av omgivningen.

Förstås helt upp till dig med kontaktfamilj. Om du känner att du orkar med dig själv och ditt barn, och räknar med att det som "driver dig till vansinne" nu snart kommer att gå över, då är det förstås onödigt. Generellt tycker jag dock det är tråkigt att så många är rädda för att söka hjälp. Jag har flera vänner som är jättebra föräldrar (bättre än genomsnittet skulle jag säga) som sökt hjälp på olika sätt, bl a en ensamstående mamma. Det gör dig inte på något sätt till en sämre mamma, tvärtom - som föräldrar behöver vi tänka att det bästa att göra är det som är bäst för barnet, och ibland är det bästa för barnet att söka hjälp och avlastning. Om du skulle ändra dig kan du börja med att ringa och höra dig för anonymt. Om inte, kan du på avlastning på annat sätt? Jag hade verkligen behövt det om jag varit i din situation.

Min 5 åring driver mig till vansinne!

INNEHÅLL