Min 5 åring driver mig till vansinne!

Jag har ett barn med adhd-diagnos, hon uppvisade vissa andra symptom på detta än vad du beskriver men det här med att barnet är oflexibelt och inte kan ta en tillsägelse är precis samma som hon var i den åldern. Hon fick så småningom sin diagnos. Och jag kan säga att det är MYCKET som jag tidigare tog för självklart som jag har fått omvärdera i grunden. Jag tror det är vanligt att man som förälder tänker att när barnet väl hamnar på bup och får en diagnos så får man också en lösning, men så är det inte. Alla lösningar man får (med undantag av medicin) landar faktiskt hos en själv som förälder att utföra. Om du känner att ditt barn är lite annorlunda och funkar på ett annat sätt är det vad du får utgå från, så även utan en diagnos så kan du göra förändringar redan nu. Detta är vad jag lärt mig: 

Håll lugnet. Utbrott hjälper inte. Utskällningar hjälper inte. Ilska, tjat och förmaningar hjälper inte. 

Curla. Gör livet så enkelt som möjligt för ditt barn. Förbered så att saker flyter på. Tex: Blir han stressad när han ska ta på sig skorna i hallen så möblera så att han har en bra plats att sitta på, lägg fram skorna, låt honom ta på i lugn och ro, ha tid så du inte behöver stressa honom (det hjälper ju inte ändå). 

Bra med principer och rutiner men det ska vara utifrån barnets behov. Var följsam. Försök undvika konflikter. Tänk på att VARJE konflikt ger mer stress och mer stress gör barnets beteende sämre. 

Ett bra råd jag fick till mig från bup är detta: Barn med diagnos är ofta oflexibla. För att hjälpa dem med detta måste föräldern visa vägen genom att själv vara flexibel. Ge inte massa konsekvenser och straff. Gå på det som funkar. Gillar han sina hemmadagar så kör på dem! Gör hans liv enkelt och hjälp honom finna ro. 

Slutligen lite boktips:

läs på om adhd och autism, finns massor av sidor riktade till föräldrar. 

Fem gånger mer kärlek av Martin Forster (funkar för massor av föräldrar, handlar inte om diagnoser)  

Explosiva barn av Ross Greene

Barn som bråkar av Bo Hejlskov och Tina Wiman

Som sagt: utgå från det du ser och vet om ditt barn och försök släppa vad andra anser, hur du själv blev uppfostrad osv. Det är inte alls säkert att ditt barn har en diagnos men ni HAR problem i ert familjeliv. Och du vet ju redan att det inte är pga att ditt barn är en ouppfostrad snorunge som aldrig fått lära sig gränser. Så försök att tänka nytt och testa något annat. 

Jag kan säga att mitt barn idag är en ytterst välfungerande, empatisk och klok tonåring. Detta trots att jag knöt hennes skor tills hon var 8, serverade henne frukost på sängen och packade Varenda skolväska och gympapåse åt henne tills hon började 8:an. :) När hon klarade allt själv utan att stressa sönder och bryta ihop så började hon helt självmant göra allt. Idag är det hon som gärna kommer med en kopp kaffe till mig, frågar om hon ska handla på vägen hem och håller sitt rum i perfekt ordning. Alla barn kommer inte i samma form, med empati kommer man långt. 

Det här är ju också ett så viktigt perspektiv: personlighet! Man snöar lätt in på att när barn beter sig knepigt och vi har svårt att förstå oss på dem så är det antingen något fel på barnet (diagnos) eller på oss föräldrar (dålig uppfostran). Men personlighet spelar ju faktiskt jättestor roll. På något sätt glömmer vi det när det gäller barn, och vill gärna utgå från EN mall eller ETT sätt att vara. Men även barn är ju individer. 

Jag tror att det skribenten ifråga menade är att välja sina strider. Ibland får man stanna upp som förälder och fundera på om man fattat rätt beslut och om konsekvensen är värd det. Barn lär sig MYCKET av att man ibland backar, kanske lyssnar på deras argument eller säger ok jag visste inte det var så viktigt för dig men jag hör att det är det. Så ja, du får ta en glass (eller vad det nu kan vara). Det betyder inte ett liv utan regler utan att se till att ert liv tillsammans inte kantas av ständiga utbrott från hans sida och skäll från din. 

Det du beskriver är ju situationer där det faktiskt INTE hjälper att hålla en strikt linje till varje pris. Och även om det är lätt att tänka att då kommer han lära sig att det lönar sig att skrika så kan det också bli tvärtom. Barn kan också lära sig att de inte behöver skrika, ibland blir de ändå lyssnade på och får chansen att argumentera för sitt case. Och det får man tillbaka tusenfalt. 

Så välj några regler som är viktiga för dig och håll fast i dem, men fundera också på vilka situationer som spårar ur och vilka regler man kan skippa i de situationerna. Viktigt att det inte bara blir att man ger med sig och sen är irriterad över det utan att man även där tar kommandot. Säger att ok, jag kanske var för hård nu. Jag hör dig. Du får göra det du vill, ha det så roligt. inte i alla situationer alltid alltså, men ibland. 

Det viktigaste i er situation nu är att förbättra er dynamik så ni inte fastnar i skrik och skäll. Det tär på er båda. 

Sen kan jag säga att min erfarenhet är att diagnoser utreds väldigt noga och man får inte en diagnos bara för att föräldern vill det. Det är väldigt tydliga kliniska utredningar med vissa kriterier som ska uppfyllas. Det baseras på internationell forskning med flera decennier på nacken. Så jag tycker inte du ska oroa dig för att man kastar på barnet en diagnos och sen säger att han inte ska ha några krav. Så är det absolut inte. även om det ofta framställs så. Barn med t ex adhd har ett verkligt funktionshinder och det innebär svårigheter i väldigt många delar av livet, samt aktiverar hjärnfunktioner som för ett normalfungerande barn är automatiska. Detta gör att barnet med adhd ständigt behöver koppla på tänkandet, för varje grej han utför. Det leder till trötthet och stress, som ofta visar sig genom utbrott, trots Och ilska. Viktigt att ha koll på detta så man inte börjar från fel ände så att säga. FÖRST förenklar man livet. DÅ kan man börja jobba med självständighet och utveckling. Inte först krav och sen hänsyn till funktionshinder om det finns med. 

5 gånger mer kärlek av Forster nämner jag igen! Gör stora skillnader i familjedynamik nästan omgående och det tycker jag alla som läst den säger också  :)