Nöjd med ett barn?

Det är inte bara så att det ska vara bra för dig. Ensambarnet finns där också i sin ensamhet. Nej, det är inte samma sak att ha kusiner och kompisar.

Jag umgicks och umgås tätt med mina kusiner. Har alltid haft vänner.  Det är ändå inte samma sak.

Jaha. Den människa jag är mest olik är den människa jag älskar mest och kommer bäst överens med - min man. Att syskon inte kommer överens är oftast föräldrarnas fel och även om syskon inte kommer överens så är blod ofta tjockt ändå. Har man syskon har man åtminstone chansen att skapa en livslång relation och att rita sig mer.

Att du har noll kontakt med typ alla säger mest om din bakgrund och att du inte fick lära sig att ta relationer. Inte konstigt att du är rädd för att skapa fler och framförallt att skapa en relation du inte vet något om. Jag var såklart säker på att ge min äldsta syskon, men jag var öndå livrädd. Jag visste ju ingenting om hur syskonrelationer funkar? Hur gör man det rättvist och hur mycket ska man lägga sig i deras konflikter etc? Sånt frågade jag mig och sånt kommer naturligt.

Sanningen gjorde ont? Eftersom att du inte hade några argument utan bara skällsord..... 

Jag vet precis hur det är att vara ensambarn, det är förjävligt. Jag kämpar hårt för alla barns rätt till syskon.

Jag ska söka hjälp för att jag inte tycker som du? Du behöver i alla fall inte söka hjälp för att du inte tycker som jag. Det är klart att jag vet att alla inte kan få barn, har jag sagt något annat? Det är en tragedi för de inblandade. Jag har inte sagt ett ljud om att föräldrarna gör fel om de inte kan skaffa fler barn, de verkligen inte har råd eller om de tex blivit sjuka och verkligen inte kan ta hand om fler. Det kan man ju inte hjälpa. Och det fattar du med.