Nöjd med ett barn?

Förstår inte ens att du behöver ställa den frågan....nej, självklart behöver du inte ha fler än ett barn. 
Att du har så bedrövliga människor i don omgivning är dock något du kanske ska göra något åt...

Det är inte bara så att det ska vara bra för dig. Ensambarnet finns där också i sin ensamhet. Nej, det är inte samma sak att ha kusiner och kompisar.

Är själv endabarn. Under uppväxten kunde jag efterfråga syskon för att alla andra hade det, men jag hade en helt fantastisk uppväxt med fina föräldrar. Kände mig aldrig ensam, tvärtom väldigt trygg med att mina föräldrar alltid fanns där för mig. Är ni engagerade och bra föräldrar så kommer ert barn ha det jättebra! 

Vad man än gör finns det de som tycker man gör fel. Speciellt om man gör något som är utanför normen.

Det är så synd om ensambarn, de blir så bortskämda, de får svårt att ta hänsyn och dela med sig, de tror att jorden kretsar kring dem, det är så ensamt utan syskon både under uppväxten och som vuxen, när föräldrarna dör har de ingen att dela varken sorgen eller arbetet med bodelning osv med.

Det är så synd om barn som har syskon (speciellt om de har fler än två syskon). Föräldrarna har inte riktigt tid med dem, de utnyttjas som barnvakter till syskonen, föräldrarna har inte råd med att ge dem lika mycket grejer, semestrar och läger som alla barn måste ha för att må bra (de kanske till och med får dela rum med syskon, stackarna).

Strunta i vad beskäftiga människor säger och var trygg i ditt val, oavsett vad det blir eller vad som sedan verkligen händer.

Jag umgicks och umgås tätt med mina kusiner. Har alltid haft vänner.  Det är ändå inte samma sak.

Vadå sen? Tror du att jag är helt ensam i världen? Jag har vänner och en make och egna barn. Mins bästa vänner har jag känt sen jag var tre. Kan inte se att syskon hade tillfört mer i mitt liv än vad jag har. 

Folk kommer alltid ha åsikter hur man än gör så länge man inte gör precis som man ?borde?. Helst ska man skaffa två barn En pojk och en flicka med 2-3 år mellan. Ska man skaffa fler än två så är Det för ?ni måste väll testa en gång till? om man skulle ha två av samma kön. Som barn vore en beställningsvara, där man kan välja kön, ögonfärg, längd osv. 

Är du nöjd med ett så är det ert val och ett bra val för er familj. Väljer ni ett syskon är det samma sak där. 

Jag hoppas du ursäktar att jag svarar på detta.

Jag tror att det är skillnad på personer man bott i hop med, som inte bara delat vardagen, utan även föräldrar med en själv. Som är uppväxta i samma familj. Oavsett hur nära man umgås med till exempel kusiner, så delar man inte riktigt vardagen eller familjedynamiken med dem på samma sätt som är fallet när det handlar om syskon.

Nu är det ju inte samma sak som att man inte kan vara väldigt nära kusiner eller vänner, och ensambarn behöver inte nödvändigtvis sakna att ha syskon, men det är inte samma sak som att ha nära vänner som att ha syskon.

Du skriver ju att du vill ha ett barn till och om du är 39 år så borde du inte vänta. 
Vad andra anser saknar betydelse, det är ju du som lever ditt liv. Dessutom har alla olika syn på vad det bästa är. Vissa tycker att det bästa är att inte ha några syskon och andra tvärtom, allt utifrån sin egen barndom, vilja och erfarenheter. 

Problemet är väl inte om du vill a ett barn eller fyra. Problemet i grundfrågan är väl att det handlar om dina behov, snarare än barnens.

Det här är verkligen ingenting du ska låta andra människor ska styra. Vill du bara ha ett barn så är det ok. Vill du försöka med syskon så är det ok. Finns inget rätt eller fel. Jag fick själv mitt första barn i din ålder efter lång väntan. Det var fantastiskt. Men också jobbigt som det är med småbarn. Jag tänkte mig också två barn men med tanke på att det behövde komma väldigt tätt så fanns inte ork för det. Nu är jag glad och nöjd med ett barn. Har sett så många i min omgivning med flera småbarn fullständigt bågna och förhållanden som inte håller. De tänker att det kommer bli bättre och det är bra för barn med syskon fast de bara bråkar hela tiden. Men med tiden kanske de faktiskt uppskattar varandra. Eller inte, det vet man ju inte. Ibland tänker jag att det vore kul med ett barn till, särskilt om man reser bara med familjen och barnet saknar ett barn att leka med. Fördelen med vårt endabarn är att hon väldigt lätt skaffar nya vänner vart hon än kommer. Sånt kan såklart bero på personlighet men det är inte alls säkert att endabarn känner sig så ensam. Ett barn som inte kommer överens med sitt syskon måste känna sig ännu mer ensam. Att du får höra det här från flerbarnsföräldrar beror ju på att de vill rättfärdiga sitt eget liv och att det var så de själva tänkte. Det behöver inte gälla dig. 

Du borde ha skrivit det i trådstarten om det är det som är det egentliga problemet.
Jag tycker  i alla fall att det visar på en mognad hos dig att reflektera över om du skulle orka med ett barn till och inte bara skaffa ett syskon för att alla andra gör det.

Barn är krävande och man har ingen egentid de första åren och med ännu ett till barn så blir det naturligtvis ännu mindre egentid. Känner man att man tror att man orkar med det och vill, och att relationen till pappan kommer hålla så är det väl bara att köra. Men är man en person som behöver mycket egentid för att må bra så bör man tänka utifrån barnets/barnens bästa, för om du inte kommer orka med så går det ju ut över barnen. 

Hur gammal är ditt barn? Hur känner pappan inför ett till barn? Ni kanske kan avvakta tills barnet blir lite äldre och se om ni känner annorlunda då, men jag förstår ju att man kanske inte känner att man har den tiden när man är 39. 

Jaha. Den människa jag är mest olik är den människa jag älskar mest och kommer bäst överens med - min man. Att syskon inte kommer överens är oftast föräldrarnas fel och även om syskon inte kommer överens så är blod ofta tjockt ändå. Har man syskon har man åtminstone chansen att skapa en livslång relation och att rita sig mer.

Att du har noll kontakt med typ alla säger mest om din bakgrund och att du inte fick lära sig att ta relationer. Inte konstigt att du är rädd för att skapa fler och framförallt att skapa en relation du inte vet något om. Jag var såklart säker på att ge min äldsta syskon, men jag var öndå livrädd. Jag visste ju ingenting om hur syskonrelationer funkar? Hur gör man det rättvist och hur mycket ska man lägga sig i deras konflikter etc? Sånt frågade jag mig och sånt kommer naturligt.

Sanningen gjorde ont? Eftersom att du inte hade några argument utan bara skällsord..... 

Jag vet precis hur det är att vara ensambarn, det är förjävligt. Jag kämpar hårt för alla barns rätt till syskon.