Lätt överviktigt barn och motstånd från pappan

Ett av problemen TS, verkar vara att du och pappan drar åt helt olika håll när det gäller kosten. Han låter lite slapp, men inte extrem. Du låter å andra sidan överdrivet nitisk. Du har försökt förklara dig, och det är bra att förebygga övervikt, men inte med vilka medel som helst. Du blir smått hysterisk över ett par hekto. Din dotter är inte ens överviktig! Det är faktiskt inte sunt att reagera som du gör, oavsett vad pappan ger eller inte ger barnen.

Våra barn äter glass många av sommarens soliga dagar. Ibland blir det flera dagar på raken. Inga jätteglassar, men inte tvingar vi dem att leva på isglass. Saft dricks också varje dag på sommaren, om än i måttliga mängder. Grönsaker serveras till både lunch och middag, i övrigt varierar maten. Ibland blir det korv och pasta, ibland "bättre" mat. Våra barn är inte överviktiga. Dottern var småknubbig tills hon var 4-5 år, sen växte hon till sig. Nu är hon snart 10 och ganska smal.

Barnfetma är ett stort problem, men då snackar vi rejäl övervikt hos barn. Det är tragiskt när man ser det ja, men din sexåring är inte ens i närheten av det. Och hon får uppenbarligen bra mat, även om pappan är lite slarvig. Men det är ju inte som att ni lever på snabbmat.

Så ta ditt föräldraansvar TS, och överför inte din egen gamla ätstörning på dottern. Det är SÅ lätt hänt. Först om hon skulle lägga på sig ännu mer och inte växa till sig, behöver ni förändra vad hon stoppar i sig. Till dess tycker jag att du ska släppa detta, samt prata med någon professionell om du behöver det.

Problemet är inte att TS håller (viss) koll på vad barnen äter och väger. Det bör man göra. Det är föräldrars ansvar att se till att barnen får i sig tillräckligt med näring, samt i möjligaste mån förebygga både undervikt och övervikt.

Problemet är att TS reagerar med katastroftankar för att sexåringen väger två hekto för mycket. Skriver att hon blir jättestressad osv. DET är inte normalt och tyder på ätstörningstänk. Ingen frisk person får panik för att barnet ligger på gränsen till övervikt. I stället tar man det lugnt och gör något åt det, eller så låter man det vara och ser om barnet växer till sig. 

Jag citerar TS: 

Jag fick ett rejält stresspåslag. Jag själv har levt med ätstörningar sen sena tonåren  och har stenkoll på vad jag (och familjen) äter.

Själv är jag så vansinnigt stressad. Jag vet att hon alltid varit tyngre, om än normalviktig, och har därför sett till att vi bara äter en kaka när vi fikar, inte låta barnet köpa stora strutar utan allra helst isglass och erbjuda smaksatt mineralvatten till helgen om det ska drickas speciellt. Glass och fika sker, under min övervakning, sällan. Godis äts i princip aldrig och vi har aldrig chips eller så, förutom till Mello.


Det handlar inte om ett sunt förhållningssätt. Hon har "stenkoll". Onyttigheter tillåts sällan osv. Klart att barnen märker detta.

Kanske försöker hon kompensera för pappans halvtaskiga vanor. Men två fel gör inte ett rätt. Och dottern är inte ens överviktig, bara på gränsen. Det kan hända att hon växer i sin vikt.

Alltför många vuxna tror fortfarande att barn bara märker det som visas tydligt eller sägs rakt ut. Så är det inte. TS barn förstår kanske inte allt, men de har förmodligen redan lärt sig att det där med mat är känsligt och jobbigt och lite skamligt, annars hade mamma inte varit ett så strikt kontrollfreak som hon skriver att hon är.