Lätt överviktigt barn och motstånd från pappan

Jag är väldig förundrad över svaren i tråden. Övervikt och fetma ökar, även bland barn, och är den största hälsorisken i samhället (precis som i de flesta andra västerlänska staterna). Det vet man, det är inget nytt. Man vet också att en stor del av överviktiga barn förbli överviktiga om vuxna, eller blir tom adipös. Man vet också att maten är den viktigaste aspekten som påverkar vikten, rörelse har bara lite effekt ("You can't outrun a bad diet.") Man vet att en dålig kost påverka hälsan även på andra sätt en bara vikten. Man vet att kostvanor är svårt att bryta.

Ändå svarar nästan alla här att det kvittar om barn är överviktig eller inte, att det kvittar hur mycket sötsaker de stoppar i sig. Folk applåderar pappan som helt skiter i sina barns hälsa genom att mata dem med mycket skräpmat och sötsaker och tycker att frukt och grönt är helt onödig. Folk berättar stolt hur de själva gör likadant med sina barn.
Jag blir mördrädd när jag läser det här! Om de flesta föräldrar tänker som de som svarade här, ser Sverige snart ut som USA vad gäller övervikt/fetma och releterade hälsoproblem.

Ja, några formuleringar TS använder är extrema, men det ändrar inte på saken att kosten pappan ger sina barn är extrem onyttig och därmed en hälsofara för barnen och att vad TS beskriver hur hennes barn äter när hon är ansvarig är som det egentligen ska vara.
Man fostrar inte ätstörningar genom en varierad, mestadels nyttig kost och genom att lära sig att onyttiga saker är okej, men med måtta. Såhär fostrar man en hälsosam inställning till mat, där man vet vad kroppen behöver, vad som är bra och dålig för kroppen och där man äter av allt, men i olika proportioner.
Dessutom: det finns många fler överviktiga än ätstörda människor i Sverige. Varför tycker ni alltså att övervikt är helt okej (och antar att övervikt inte leder till ätstörningar)?

Om du inte förstå vad som är hälsoskadlig när man livnära sig till stor del med "tomma" kolhydrater och tillsatt socker och inte äter något grönt alls, är det kanske läge att läsa på lite om hälsosam kost.

Det är en normal vecka när mamman ansvarar för maten. Men problemet är ju pappan, där det inte äts några grönaker alls och mycket socker varenda dag.

Jag håller med om att TS extrem stressande är inte bra och att barnen troliger känner av det. Men ändå är hennes inställning till kosten den som är hälsosam och det är pappans komplett strunt i en hälsosam kost som förvärrar situationen.
Jag ser alltså ansvaret helt hos pappan, för han skadar barnen på två sätt - åt ena sidan genom att helt skita i barnens kost och åt andra sidan genom att stressa mamman med detta beteende vilket påverkar barnen.

Jo, det är precis vad hon skriver. Och det är ju det som är problemet för TS - att pappan servera detta varje dag.Visst är hon ansvarig för sina reaktioner. Men samtidig tycker jag det är helt normalt att man blir orolig när den andra föräldrarn skiter i barnens hälsa. 

Min dotter noterade inte ens min reaktion, eftersom jag direkt efter vägningen lämnade henne för övernattning hos kompis. Dagen efter hade jag lugnat mig igen. Jag förmedlade alltså ingenting till henne. 

Ja, det håller jag absolut med om att de behöver jobba tillsammans. Men jag ser ändå pappan som problemet. För maten barnen får av mamman är varierad och inkluderar allt - även onyttigt. Det vore något annat om mamman vore extremt gällande maten, tex. aldrig tillåter något sött osv. Men det gör hon ju inte, så pappan har ingen anledning att "balansera" ett extrem från mammans sida med ett annat extrem, för det finns inget extrem i mammans mat.Det har du säkert rätt i, psykiska problem är ju tyvärr fortfarande ett sorts tabu och blir oftas inte uppmärksammat eller tagen på allvar. Så visst, det finns säkert fler med ätstörningar än vad statistiken säger (även om de oftas jobbar med gissningar av odiagnostiserade fall). Samtidig har ju även övervikt/fetma oftas en negativ påverkan på måendet, vilket inte heller uppfattas korrekt av statistiken.

Men barnet träffade mig knappt efter vägningen. Hon var sen borta ett dygn och efter det var jag åter lugn. Ge dig!

Problemet är inte att TS håller (viss) koll på vad barnen äter och väger. Det bör man göra. Det är föräldrars ansvar att se till att barnen får i sig tillräckligt med näring, samt i möjligaste mån förebygga både undervikt och övervikt.

Problemet är att TS reagerar med katastroftankar för att sexåringen väger två hekto för mycket. Skriver att hon blir jättestressad osv. DET är inte normalt och tyder på ätstörningstänk. Ingen frisk person får panik för att barnet ligger på gränsen till övervikt. I stället tar man det lugnt och gör något åt det, eller så låter man det vara och ser om barnet växer till sig. 

Men TS känner sig stressad, något som hon håller för sig själv och ser till att barnet inte får se. Hon tar sedan upp det med pappan som avfärdar det och söker då annan input (att göra det från FL är kanske lite vådligt, men i alla fall) om hur hon ska hantera situationen. Är inte det ett ganska bra och sunt förhållningssätt?

Hon har inte påtalat detta för dottern. Hon har inte gjort några förändringar i mathållningen. Hon analyserar sina egna känslor och reaktioner INNAN hon bestämmer sig vad hon ska göra. 

Nej, jag har inte varit stressad kring detta innan. Återigen, läs gärna vad jag skriver istället för att hitta på. Jag fick ett stresspåsla, som jag inte fått på många, många år. Jag blev själv mycket förvånad. Känslan klingade av, och dagen efter var jag åter lugn.

Hmmm, så du tycker att man inte får förbjuda saker för barnen för de kanske få det någon annanstans och då blir de stressade?

Jag vet att många barn inte får dricka läsk, speciellt inte cola, när de är små. Många andra däremot får det, speciellt i familjer med lägre utbildningsnivå. Tror du alltså att det är hemsk om man inte tillåter att ett litet barn dricker läsk, för de blir kanske stressad när det bjuds på en födelsedagskalas?