Lätt överviktigt barn och motstånd från pappan

Jag har en nybliven sexåring som jag ställde på vågen idag och upptäckte att hon är överviktig. Det handlar om ett par hekto, men det är ändå över gränsen. 

Jag fick ett rejält stresspåslag. Jag själv har levt med ätstörningar sen sena tonåren  och har stenkoll på vad jag (och familjen) äter. Jag planerar veckans måltider för att få det både näringsriktigt, gott och snabbt nog för vardagar. Grönsaker är en självklar del. Barnet i fråga äter i princip allt, från kokt fisk, till ugnsbakad kål. Vi vuxna är normalviktiga, åt det smalare hållet. 

Jag tog upp det med min man som suckade och menade att jag bara ser problem. Själv är jag så vansinnigt stressad. Jag vet att hon alltid varit tyngre, om än normalviktig, och har därför sett till att vi bara äter en kaka när vi fikar, inte låta barnet köpa stora strutar utan allra helst isglass och erbjuda smaksatt mineralvatten till helgen om det ska drickas speciellt. Glass och fika sker, under min övervakning, sällan. Godis äts i princip aldrig och vi har aldrig chips eller så, förutom till Mello. Pappan, å andra sidan, fikar varje dag på lovet, låter barnet köpa en dajmstrut på stranden, och serverar i princip aldrig grönsaker, men gärna gräddig pasta. Av den anledningen står jag för nästan all matlagning, men de senaste månaderna har pappan fått ta mer pga jobb och hälsa. 

Jag vet inte hur jag ska hantera det. Dels känns det som ett misslyckande i mitt föräldraskap och dels känner jag att jag jobbar i motvind. Det är jag som måste ta på mig ännu mer ansvar om jag vill ändra något i barnets kost. 

Jag förstår också att det delvis är min ätstörning som talar. Intellektuellt förstår jag att vi kommer återgå till normala vanlr efter lovet och att hon, som stått still i längden, snart kommer göra ett längdskutt. Och jag vill på intet sätt att hon ska hamna där jag hamnade! 

Hur gör man? Det är alltså inte kostråd jag behöver, utan hanteringsråd. 

Att jag beskriver att jag har koll på vad barnen äter, var  för att slippa svar som annars brukar komma i alla trådar om barn som väger lite mycket. Gå in i valfri sådan tråd och 80 % av svaren handlar om hur äckligt det är med feta barn (även om det inte handlar om fetma), hur elaka och korkade föräldrar är som för överviktiga barn och hur föräldrarna minsann inte alls har koll på mat, utan osunda matvanor och/eller att de ljuger om hur de äter. Bjuds barnet en rostmacka i veckan, är det sååå onyttigt och ett bevis på hur usla föräldrarna är.

Jag kontrollerar inte mina barns matintag, men jag har koll på kost och vet hur man ska äta. Jag planerar veckans måltider (liksom många andra gör, för att slippa stå och fundera klockan 17.30 varje dag) Jag vet att vi oftast äter bra. Barnen får absolut äta glass, men jag tycker inte att 300 kalorier glass är lämpligt för en sexåring mer än sällan. Jag tycker att det är lämpligare att barnet får de mindre strutarna av samma sort, som köps i flerpack i mataffären. Jag tycker inte att det är lämpligt att ett barn som är lite tyngre, erbjuds 2-3 kakor dagligen, så fort barnet är hemma en dag (dvs varje helg, sjukdag och ledighet.) Vi har nyttjat sista året utan skolplikt och varit lediga en del och då ska det genast fikas för att pappan är sugen och inte kan vänta tills barnen inte är närvarande. 

Vi talar för övrigt aldrig om detta när barnen är hemma! Och jag är väldigt rädd för vad skolsköterskan ska säga. Min ätstörning startade i samband med ett besök hos skolsköterskan och en onödig och plump kommentar. Jag är livrädd att min dotter ska mötas av samma sak. 

I våra BVC-journaler står ISO-BMI utskrivet efter varje vägningskoll. Jag misstänker att också skolhälsovården använder sig av detta. Menar du att de gör fel och är sjuka?

Jag kollade, då jag uppfattade vikten som lite hög i jämförelse med längden. Jag har inte kollat sådant tidigare, då hon mätts regelbundet inom barnhälsovården innan.