Barnen gillar inte mig

Nu vet jag inte hur gammal yngsta är men barn brukar inte komma på själva att säga att ?mamma är äcklig?. De brukar ha hört det från vuxna eller äldre barn. Däremot är det vanligt att de säger ?pappa är bättre? eller ?jag vill till pappa? om de inte får som de vill eller bara saknar pappa. 

Vad tror du själv det beror på att barnen inte gillar dig? Vad är din teori? Är det något du gör/gjort eller är ni bara väldigt olika som personer (vilket borde vara lite väl tidigt att se egentligen?)? Eller har barnen några problem? Eller lägger du för mycket i dessa uttalanden eller är det för mycket känslor involverat från din sida som förstorar upp uttalandena? Ibland kan man känna så mycket att känslorna tar över och överskuggar. 

De gånger jag varit med om detta så var det pappan som baktalade mamman och sa en massa elakheter som barnet sedan upprepade till mamman.  

Då är det säkert inte det som är problemet med äldsta iallafall. Är ni väldigt olika du och äldsta sonen? 

Min pappa baktalade min mamma som han var gift med. Han gjorde det så fort han var ensam med mig. Han sa saker som ?mamma är helt jävla dum ingivandet?, ?mamma är en idiot hon förstår ingenting?, ?mamma är värdelös?, ?mamma är värdelös som inte håller rent hemma? etc: Han gjorde det vid varje tillfälle så tillslut var jag så indoktrinerad att jag trodde på det. Vi barn sa också samma saker till mamma. Att hon var dum i huvudet och hånade henne om hon gjorde fel. Vi gjorde bara det pappa lärt oss.

Nu upplever jag att deras problem är att de inte pratar med varandra eller förstår varandra. Kan tillägga att pappa väldigt sällan förstår vad andra personer menar och har väldigt svårt att kommunicera det han önskar till andra. Han idiotförklarar då folk för att de inte förstår honom eller för att han inte förstår vad han menar. 

Det farliga när man är barn är att man inte förstår nyanserna eller problemen ens föräldrar kanske har och förstår inte varför de agerar som de gör. Som barn tror man gärna på allt ens föräldrar säger. Mamma sa aldrig något elakt eller nedlåtande om pappa. Ändå var det pappa som jag trodde talade sanning. Det är också farligt att inte reagera eller agera är min erfarenhet. Min mamma sa ingenting heller när jag kallade henne idiot. Hade hon varit där och sagt att det sårade henne och att hon blev ledsen samt stått upp mot pappa de gångerna han var elak mot oss barn eller de gångerna han var elak mot henne face-to-face så tror jag det hade varit bättre. Barn måste man förklara saker för för det är så de huvudsakligen lär sig om livet (och genom iakttagelse). Jag hade uppskattat om hon pratade med mig och undrade hur mitt liv var men hon gjorde aldrig det. De få gånger jag sa att pappa sa elaka saker om henne när vi var ensamma så blev hon istället arg på mig. 

Väldigt dysfunktionellt. Säkert inte alls på det sättet ni har det men det är den erfarenheten jag har att utgå ifrån (tyvärr).