Barnen gillar inte mig

Nu vet jag inte hur gammal yngsta är men barn brukar inte komma på själva att säga att ?mamma är äcklig?. De brukar ha hört det från vuxna eller äldre barn. Däremot är det vanligt att de säger ?pappa är bättre? eller ?jag vill till pappa? om de inte får som de vill eller bara saknar pappa. 

Vad tror du själv det beror på att barnen inte gillar dig? Vad är din teori? Är det något du gör/gjort eller är ni bara väldigt olika som personer (vilket borde vara lite väl tidigt att se egentligen?)? Eller har barnen några problem? Eller lägger du för mycket i dessa uttalanden eller är det för mycket känslor involverat från din sida som förstorar upp uttalandena? Ibland kan man känna så mycket att känslorna tar över och överskuggar. 

De gånger jag varit med om detta så var det pappan som baktalade mamman och sa en massa elakheter som barnet sedan upprepade till mamman.  

Det låter som att du är alldeles för undflyende och mesig. Sätt ner foten åt de där skitungarna! Så där tilltalar man inte sin mamma!!

Första tanken som dyker upp är att barnens pappor säger så här om dig inför barnen. Så små barn kommer inte själva på att säga så om mamma.

Det du ska göra är att säga ifrån. Tala om för barnen att man inte tilltalar sin mamma så eller någon annan heller för den delen. Sedan får du fråga barnens pappor vart detta kommer ifrån.
Stå på dig!

Hur var separationen och hur är relationen mellan dig och pappan idag?
Hur pratar ni om varandra?

Barn är väldigt lojala, egocentriska  och har ett nästan magiskt tänkande. De tror att de kan påverka saker och är ansvariga. De tror kanske att de måste välja en förälder. Den yngsta kanske tror att han ska orsaka att pappan försvinner om han släpper in dig eller så känner de sig svikna och är rädd att släppa in dig

Har du pratat med pappan om detta. Brukar de prata om dig på det sättet inför honom också? 
Och hur hanterar han det isåfall?

Bor du med den lilles pappa? Låt honom spendera mer tid med barnet isåfall. Du skriver att du spenderar mycket tid med det yngsta barnet men det kanske är bättre att pappan gör det eftersom han föredrar pappan.

min flicka är lite samma men inte i den utsträckningen. om vi går på promenad tex ska pappa absolut putta, gungar vi ska pappan putta, helst natta också. Dock säger hon inget nedsättande om mig . men du verkar ha större barn än min flicka (2,5 år) 

Men jag har också hört att detta kan gå i faser.. tror det är viktigt att faktiskt bejaka barnens önskan att få vara med pappan men att du behöver finnas i närheten. 

sen tror jag det är viktigt att både du och andra vuxna direkt säger ifrån till barnen att de inte får uttrycka sig fult om sin mamma. 

Det låter som om att du spenderar den mesta av tiden tillsammans med det yngsta barnet? Kan det vara så att pappan är mer lekfarbror? Som inte direkt tar vardagsansvaret? Då blir det lätt så att den förälder som sätter gränser och sköter vardagen blir den tråkiga i barnets värld medan den där som inte är med så ofta men när hen väl är det så är det glass och ballonger blir den roliga och den barnet vill vara med. Att det knappast skulle hålla i längden är inget barnet har någon fattningsförmåga att förstå. 
Det låter också lite som att de rapar upp någon annans åsikter om dig. Det är rätt ovanligt
att barn i den åldern på egen hand kommer på att mamma är äcklig. Fråga barnet varför han säger så. Och prata med barnens pappor om det här, är de någorlunda normala så vill de att deras barn ska ha en bra relation till sin mamma. 

Oj, men vad hade pappan sagt om mamman och varför? 
Alltså äldsta sonens pappa har jag väldigt bra relation med idag och vi rings dagligen då sonen vistas där mestadels och pratar allihop. Har svårt att tro att han baktalar mig och varför han skulle göra det. Vet att han var arg i början då vi separerade men har blivit helt bra idag. Gällande andra barnets pappa är jag mer osäker om han kan ha sagt någonting men har svårt att förstå varför i så fall. 

Jag har funderat fram och tillbaka utan att komma fram till någon bra slutsats. Nja, brukar ignorera sådant för att inte ge uppmärksamhet åt fel saker. 

Ja men precis. Sköter både de praktiska sakerna och underhållning för dem. Det blir mycket tjat från min sida. Så det ligger verkligen någonting i det du säger 

Jag får inte riktigt ihop det, kanske har en trött semesterhjärna? Men barnen bor hos respektive pappa? Har jag förstått det rätt? Då för mig som är hobbypsykolog så känner de sig ju övergivna av dig. Är papporna till på köpet ?lekfarbröder? (tyckte någon skrev det?) och du ska stå för struktur är det ännu mer givet. Gällande barn så gäller kvantitet över kvalitet. Du behöver ha en vardag med dem. Du behöver även sätta ner foten till barnen. Tänk om de sagt så när de träffat någon annan. Du kassörskan du är äcklig, helt oacceptabelt och därmed oacceptabelt att de säger det till dig.

Ja nej äldsta sonen bor hos pappa huvudsakligen pga avstånd så behöver han bo mer huvudsakligen hos någon. 

Yngsta bor med oss. Jo, men är ju ändå med dem dygnet runt. äldsta sonen varje lov och varje helg osv 

Då är det säkert inte det som är problemet med äldsta iallafall. Är ni väldigt olika du och äldsta sonen? 

Min pappa baktalade min mamma som han var gift med. Han gjorde det så fort han var ensam med mig. Han sa saker som ?mamma är helt jävla dum ingivandet?, ?mamma är en idiot hon förstår ingenting?, ?mamma är värdelös?, ?mamma är värdelös som inte håller rent hemma? etc: Han gjorde det vid varje tillfälle så tillslut var jag så indoktrinerad att jag trodde på det. Vi barn sa också samma saker till mamma. Att hon var dum i huvudet och hånade henne om hon gjorde fel. Vi gjorde bara det pappa lärt oss.

Nu upplever jag att deras problem är att de inte pratar med varandra eller förstår varandra. Kan tillägga att pappa väldigt sällan förstår vad andra personer menar och har väldigt svårt att kommunicera det han önskar till andra. Han idiotförklarar då folk för att de inte förstår honom eller för att han inte förstår vad han menar. 

Det farliga när man är barn är att man inte förstår nyanserna eller problemen ens föräldrar kanske har och förstår inte varför de agerar som de gör. Som barn tror man gärna på allt ens föräldrar säger. Mamma sa aldrig något elakt eller nedlåtande om pappa. Ändå var det pappa som jag trodde talade sanning. Det är också farligt att inte reagera eller agera är min erfarenhet. Min mamma sa ingenting heller när jag kallade henne idiot. Hade hon varit där och sagt att det sårade henne och att hon blev ledsen samt stått upp mot pappa de gångerna han var elak mot oss barn eller de gångerna han var elak mot henne face-to-face så tror jag det hade varit bättre. Barn måste man förklara saker för för det är så de huvudsakligen lär sig om livet (och genom iakttagelse). Jag hade uppskattat om hon pratade med mig och undrade hur mitt liv var men hon gjorde aldrig det. De få gånger jag sa att pappa sa elaka saker om henne när vi var ensamma så blev hon istället arg på mig. 

Väldigt dysfunktionellt. Säkert inte alls på det sättet ni har det men det är den erfarenheten jag har att utgå ifrån (tyvärr). 

Hoppas du kan komma fram till vad som orsakat det eller att det bara är en fas. Men du måste visa dem att du blir sårad när de säger elaka saker. Man säger inte så till någon, särskilt inte till sin mamma. Det är okej att visa känslor och säga att det ni säger gör mig ledsen! De är såpass stora. 

Sök hjälp, tycker faktiskt inte det låter sunt för deras utveckling om det får fortgå. En familjevägledare via kommunen kanske kan hjälpa er. 

Involvera papporna också, de måste prata med sina söner om hur beter sig mot sin mamma. Eller är papporna också respektlösa mot dig i sina handlingar eller ord? I så fall har du ju källan till problemet, där är verkligen en tredje part nödvändig. Tror inte du själv ska ta samtal med dem utan engagera dem genom familjevägledare. 

Det är befogat att söka vidare stöd! Bra att du tagit ett första initiativ! 

Håller med

Du tar att ignorera dåligt beteende alldeles för långt. Ett stort fel många verkar göra ärligt talat. Att inte reagera är också ett statement, du satsar på kortet att ungarna säger så för att testa om dom kan provocera dig. Om så vore fallet, hade dom båda slutat testa för länge sedan. Att ignorera/låtsas om att det regnar, kan vara ett tyst medhåll också. Så när dom säger dumma och elaka saker till dig, och du inte reagerar med att markera att sådär säger man inte till någon? Kan du faktiskt råka bekräfta deras beteende, och att det är okej att vräka ur sig vad som helst. 

Man får även skilja på att sätta sig ner och prata mer ingående med dom. Hur det känns att få höra det där. Att man kan förmedla frustration och missnöje på andra sätt. Som inte sårar. Att man måste försöka tänka på vad man säger. Att det inte är acceptabelt att bete sig så. 

Och på det som är att punktmarkera när grodorna flyger ur munnen på dom. 

Båda behövs göras. 

Tack för tipset men orkar verkligen inte mer s k professionell hjälp (dvs stjälp). Papporna ska nu prata med sönerna och jag ska också göra det. 
Pratade trepartssamtal med papporna igår där vi pratade länge om problemet så det känns bättre nu 

hoppas det kommer att få dem att inse att man inte kan prata hur som helst, ens med sin mamma 

"Med oss"?
Har du en ny man som du bor med?

Men yngsta sonens pappa :)