Topp fem flicknamn

Det GÅR ju inte att säga, eftersom det finns så många olika typer av namn, som inte kan jämföras. Men på sistone har jag börjat uppskatta de urgamla, klassiska namn från de antika kulturerna, som förekommer i hela Europa och på 1700-talet importerades även till Sverige. De har aldrig varit alltför vanliga, och det är ett plus tycker jag. Här är fem:

Diana
Chloe
Daphne
Zoe
Phoebe

Var du ironisk nu? Du kanske inte vet hur de uttalas, och inte är van vid dem (förutom Diana som du måste känna från prinsessan)? Dessa namn BLIR fina om man smakar lite på dem, tycker jag. Och jag gillar det där klassiska, och att de förekommer i en massa engelsk poesi från 1700-1800-talen. 

Muhammed hör ju inte till vår kultur. Men de antika grekiska och romerska kulturerna är i alla högsta grad våra - alla européers. Grekland och Romarriket var vår kulturs vagga (vid sidan av hedendomen och sedan kristendomen). Många av våra namn härstammar därifrån, fast man kanske inte tänker på det: Helena, Aurora, Eleonora, Andreas och Andrea, Stefan och Stephanie, Filip och Filippa, Victor och Victoria, Julius och Julia... Och i Danmark heter en liten prinsessa Athena!

Men jag håller med om att namn med oe kan vara svåra att stava och uttala för vissa.

För mig med, men det gäller väl mest de amerikanska smeknamnsnamnen, som vanligen slutar på -y eller -ie? Johnny, Conny, Sonny, Ronny, Lenny, Rocky, Ricky, Danny, Kenny, Jimmy, Nellie, Dolly, Polly, Ellie, Nessie, Molly, Patty, Pammy, Honey, Hailey? Dessutom av någon anledning ofta smeknamnsformer av ursprungligen irländska namn. 

Att de klassiska namnen förekom i engelsk - och även svensk - poesi på 1700-1800-talet (nyklassicismen) gör dem inte "engelska". 

Oden funkar absolut inte, för det var det ingen som hette på vikingatiden. Det skulle ha setts som omöjligt förmätet, att döpa sin son efter självaste överguden. Sådant bör man ta reda på innan...

Michelle, Joline och Lily är väldigt mycket WT. Joline är värst, jag tänker på Dolly Parton med sina enorma (opererade) bröst: "Joline, Joline, Joline Jo-lii-i-iiin..., I beg you: please don't take my man".

Sofia är ju ett gammalt klassiskt namn, men det känns tyvärr förstört för de närmaste decennierna i alla fall, av Sofia Hellqvist. Jag skulle ta Sophie för att urskilja det. 

Ja, men i Sverige tycker jag att de blir WT. Svenska former som funkar är Michaela och Lilian. 

Fast det vet du väl, att för att få sådana saftiga, täta och jämna gräsmattor som de har runt collegen i Cambridge, så måste man vattna och kultivera dem varje dag i 1000 år. Har man då bara funnits i 250 år eller så, så blir det svårt att ha en sådan gräsmatta! (Gräsmattan kan användas som metafor för mycket.) 

Men alltså - USA är ALLT. Från det högsta till det lägsta. Men när det gäller de namn som importerats från USA sedan sekelskiftet 1900, och med ett stort uppsving när filmen och sedan jazzen och sedermera rocken kom, så har det hela tiden varit namn i populärkulturen, och det har hela tiden varit ett visst strata i den europeiska befolkningen, som tyckt att populärkulturens gestalter är det finaste som finns, och som man önskar att ens barn ska bli som. 

Ett stort problem med det, var att man inte fattade att många av namnen var artistnamn eller smeknamn - att inte ens amerikaner heter (eller hette vid den tidpunkten) så på riktigt. Tänk alla pojkar som döptes till Gary och Cary t.ex., efter Gary Cooper och Cary Grant! De namnen var tagna (Gary Cooper som egentligen hette Frank Cooper använde aldrig Gary i privatlivet, Cary Grant däremot, som hette Archibald Leach från början, bytte både för- och efternamn på riktigt). 

...och sedan kom alla smeknamnen från popen och rocken. Tommy, Jimmy, Johnny... Och där är vi än idag - man märker ju i namntrådarna här, att vissa inte fattar att det rör sig om smeknamnsformer, och inte om riktiga förnamn. Bottennappet var alla svenska och andra europeiska föräldrar, som döpte sina söner till John-John efter JFK:s och Jackies son. (Och då inte för att de intresserade sig för amerikansk politik, utan för att det paret var stora stilikoner i hela världen.) De fattade inte att pojken hade fått smeknamnet John-John i media, för att han kallade sig själv det som liten, som många barn gör som har ett enstavigt namn (de dubblerar det)...

Överklassen, som en kontrast, döpte aldrig sina barn efter film- musik- eller sportstjärnor. De fortsatte att återanvända samma släktnamn som de använt i 500 år, med få nytillskott. Därför blev klasskillnaderna väldigt tydliga när det gäller namn på 1900-talet, för tidigare hette både hög och låg samma namn efter svenska kungar och drottningar, de bibliska gestalterna, och några få fornnordiska namn som klarat sig kvar efter kristnandet.  

...sedan finns det en grupp svenskar som kallar sig "raggare" (fast raggare egentligen inte finns längre); de har ett stort intresse för veteranbilar, särskilt amerikanska sådana från 1950-60-talet, och de gillar även musik från den tiden och dans (typ linedance). Även vissa matvaror brukar ingå i deras amerika-fantasi: grillade stora biffar och marshmallows, amerikanska pannkakor med lönnsirap... mycket sött och fett, och de får en kroppsform därefter.

Dessa döper ofta sina barn till namn som var på modet i USA på 1950-60-talet, och som förekommer i rock och country-musik. Antingen i texterna (Jolene) eller att artisten har det som artistnamn (Dolly). Eller så tar man vilket namn som helst och lägger till -Lee, och då tror man att man har gjort ett unikt "amerikanskt" namn"!

Jo, särskilt yngre döttrar i överklassen döptes till franska (Josephine, Caroline, Charlotte, Sophie, Marie, Amelie...) och klassiska (jag menar antika grekiska och romerska) namn i överklassen på 1700- och 1800-talet. Det var då Aurora, Diana, Selene, Helena, Camilla (eller Camille), Clarissa och Sibylla kom in... och Chloe, Daphne, Zoe och Phoebe som vi redan har diskuterat. 

För sönerna gällde dock de urgamla släktnamnen, jag tror att det var någon enstaka adelssläkt bara som importerade namnen Jacques, Peder och Pierre till söner. Och för familjens första dotter gällde som alltid farmors namn, och för  familjens andra dotter mormors namn. Men fick man många döttrar, så kunde man experimentera mer på de yngre (i lägre grad även med yngre söners namn). 

Simone är faktiskt riktigt fint! Lite mystiskt, sådär. Lagom ovanligt, internationellt gångbart. Känns som att inte vilken tråkbrud som helst heter Simone. 

Men Annie..? Det är för evigt förstört av Annie Lööf, förutom då att det är ett smeknamn.Och Sasha är inte ett flicknamn, det är ryskt smeknamn för Michail (eller hur de nu stavar  sitt Mikael). Kim är också könsambivalent.

Stämmer! Mea Culpa!

...dock så är det könsambivalent, och i Sverige uppfattas alla namn som slutar på -a som flicknamn i första hand. Kan skapa problem. Så onödigt. 

Dylan på en flicka? Hur tänkte du då?