Kvinnor: vad har varit er anledning till att sluta tända på mannen?

Flera saker. Jag tappade långsamt respekten för honom. Han var min sambo och pappa till mina barn. Jag kanaliserade all min lust mot honom även om vi inte hade det så passionerat längre. Men han var liksom frånvarande. Han lät mig göra mer och mer hemma och slingrade sig ur saker. Och just det var förödande för mig. Då trodde jag att det var småbarnsliv och så men i efterhand kan jag se att han liksom abdikerade från att vara vuxen i relationen. Visst kan jag säga att det berodde på att han smet undan städ och tvätt. Nog blev jag irriterad när det var millimeterrättvisa när han gjorde grejer men inte när jag gjorde grejer. Tvättade han så var det minsann min tur att tvätta nästa gång. Hade jag tvättat var det inte så noga. Så visst bråkade vi om den faktiska städningen. Men egentligen var det nog grejen att han var en sådan man som liksom sket i familjen i praktiken även om han på pappret inte gjorde det. Handling trumfar åsikt. En dag insåg jag(många saker) att min livskamrat, den så kallade mannen i mitt liv helt sonika kunde låta mig gå i väggen av trötthet och längtan efter kamratskap i relationen men han iddes inte. Han kunde ljuga om att behöva stanna längre på jobbet för att slippa natta (jag tog flera i rad) men sedan ifrågasätta om jag ville gå en promenad så han fick ta två nattningar i rad. Jag blev så trött. Kände mig så ensam. Och lusten och attraktionen dog sakta. För hur kan man lämna sin partner i ensamhet när man ska vara en tvåsamhet?  Lärde mig att för mig är det enormt viktigt att min partner är den sortens person som tar ansvar för sin familj (inte det praktiska nödvändigtvis) och som bryr sig på djupet. Allt annat skapar förakt i nog. Förakt och bristande respekt för min partner leder till torka.