-
Jag känner ett starkt behov av att skriva av mig men även att kunna få kommentarer, frågor och feedback. Syftet är inte att få medlidande, jag försöker att lära mig och utvecklas.Jag börjar med lite bakgrund och nuläge men tänker att jag kan svara på frågor och göra inlägg kring upplevelser, situationer och framför allt reflektioner vartefter.Nu har det gått 80 dagar, 22 timmar och 40 minuter sen hon bad mig åka och hålet inuti mig är fortfarande gigantiskt. Eller vissa dagar är det väldigt stort, andra lite mindre men alltid där.En solig dag i slutet av februari så var jag hos min psykolog som jag går till ungefär varannan vecka. Jag började gå dit på uppmaning av min fru, hon tyckte att det behövdes för att rädda vårt äktenskap. Tydligen var det väldigt mycket med mig som var konstigt och fel. Jag har alltid varit en väldigt privat person och har bokstavligen inte öppnat mig fullt ut inför någon i hela mitt liv, förutom psykologen då. Kanske 95% öppet för min fru, 80% öppet för min mamma men inte mer än så.Min psykolog är fantastisk! Han har hjälpt mig med så mycket och genom terapi fått mig att upptäcka mig själv samt att göra förändringar. Det var också genom honom jag började förstå att en del saker i mitt äktenskap inte var så hälsosamma. När jag lämnade mottagningen så var mina sista ord till psykologen "Nu åker jag hem, inom en timma kommer jag att vara i en skilsmässa". Han skrattade till och sa "nej det hoppas jag verkligen inte". Senare samma dag skickade jag ett sms till honom och sa att exakt det hade hänt".Om man tittar på det svart på vitt så var det hon som bad mig åka, så jag gjorde det. Efter någon timma så undrade min dotter vad som stod på. Jag sa att jag förklarar i bilen, hjälpte henne packa och sen åkte vi.Hon var så rädd och jag med.Vi pratade och grät, floder av tårar.Efter en timma grät vi inte mer. På något märkligt sätt kände vi oss båda lättade.Efter en och en halv timma skrattade vi och busade, sådär som vi brukade göra för många år sedan.Det har sedan dess varit en resa som gått i 110km/h men som nu börjar sakta ner.Trots det har jag fortfarande det där hålet inom mig.Jag förstår i dag efter otaliga timmars terapi med psykolog och stöttande samtal med vänner vad det där hålet är för något. Det var jag, alltså min personlighet, min självkänsla, mitt självförtroende, mitt driv, mina drömmar och en massa annat som fyllde hålet förut. Men hon tog dom, bit för bit över nästan 6 år tills inget fanns kvar. Eller jo, något fanns kvar för trots allt som hänt så fanns det gränser som inte var helt utsuddade. Gränser som jag försökte befästa och som min psykolog hjälpte mig befästa.Det var övertramp av gränsen från hennes sida där jag stod på mig som ledde till att hon bad mig gå.Men nu är jag här, 80 dagar, och 23 timmar senare. Hålet gapar stort just nu men jag hoppas kunna täppa till det lite genom att åka till Ikea med min dotter. Hon fick ett presentkort av mina föräldrar och nu kan hon äntligen få ett nattygsbord som hon önskat sig så länge.Skriver mer senare.
-
Svar på tråden Att leva och skilja sig från en narcissist
-
Det där var en väldigt bra beskrivning av tomheten. Det spelar såklart inte direkt någon roll vem personen är, men ju intimare förhållandet desto värre skulle jag tro. Föräldrar, makar, syskon eller andra som man inte bara kan bryta med.Anonym (Maskros) skrev 2022-06-12 13:31:21 följande:
Jag tror det är vanligt att känna tomhet. Nu var det inte fru eller man utan min familj som jag växte upp med som var väldigt dysfunktionell. När jag läst på så passar min uppväxt med beskrivningen av att växa upp med en narcissistisk förälder. Jag upplevde också ett tomrum när jag bröt upp och distanserade mig. Det fanns ingenting kvar av det som var jag. Det var enbart deras krav, tankar, åsikter. Jag viste inte ens hur jag ville ha mitt kaffe för jag hade enbart blivit tillsagt innan hur jag ville ha saker och vad jag tyckte och tänkte.
Det tog många år att bygga upp mig själv igen. Det är möjligt!
Lustigt nog så verkar det vara exakt tvärt om för narcissisten. De klipper utan problem band och relationer. Jag tror ändå att det gör ont för dem, där inne alltså men det är ju inte något man direkt märker. Faktum är att det där hålet är nog permanent i en sådan person. De tar och tar och tar för att försöka fylla sitt eget hål, men det går inte, i alla fall inte på det sättet. -
Dagar, timmar och minuter var nog mer för att markera. Jag var tvungen att lägga en del tid på att räkna ut det korrekt, så inget jag håller reda på :).Tow2Mater skrev 2022-06-12 14:17:26 följande:
Bra jobbat! Se framåt, och sluta nu räkna dagar, timmar och minuter. Du kommer klara det.
Och det där med att 'öppna sig fullt ut' inför någon är en illusion, jag tror ingen gör det, alla har vi en privat sfär som inte ens skulle må bra av att öppnas.
Jag håller med dig om att öppna upp, min text stämmer inte riktigt. Jag förstår att det finns saker som man inte delar med någon, eller kanske en hög väldigt privata saker som man bara delar fragment av till vissa personer.
Jag är säker på att jag kommer att klara det för jag ÄR en stark person och har alltid varit det. Problemet när det gäller den typen av styrka är att man tror att man emotionellt kan hantera nästan vad som helst, vilket ingen kan tror jag, inte jag i alla fall.
Det går långsamt framåt, säkert två dagar sen jag grät okontrollerat i duschen så inte dottern ska höra. -
Det gör ont att läsa för det är egentligen bara mer bekräftelse på att det är så. Någonstans vill man ju hoppas att just den här personen är undantaget, men antagligen inte. Nu handlar det här om förhållande och inte familj, men jag kan verkligen tänka mig att det är värre om det är familj, eller åtminstone kan vara värre. Man väljer ju inte direkt sin familj och den går inte heller att byta ut, så man får spela den hand man får.Anonym (Maskros) skrev 2022-06-12 20:51:43 följande:Jag tror inte det gör ont på samma sätt för en narcissist faktiskt. Min upplevelse är att de gör ont för dem för att motparten inte respekterar och gör som de vill. Jag upplever inte att de saknar just den personen eller att smärtan är annat än självcentrerad. Men det kan säkert vara olika. Deras tomrum och intetsägande personlighet är nog absolut stationärt och oändligt. Min relation var främst ett syskon och en av föräldrarna.
Skrev och funderade ännu mer igår, ja och så lite ältande såklart. Det är sjukligt att hjärntvätten gör att man liksom "måste" försöka laga fast det inte går. Jag vill ju inte ha något av det där som var dåligt, och det var rätt mycket. Visst finns det massor som jag har bra minnen av men om så mycket annat stämmer kring narcissism så finns det ju anledning att tro att mycket av det var skådespeleri. Deppigt värre!
Nä jag tror nog att jag är redo att bara lämna det här nu. Jag försöker ofta tänka logiskt istället för med känslorna när det gör ont och logiken säger att hade hon haft ånger eller något som helst intresse av att bli lagad så hade hon visat det. Inte ens när relationen balanserade på en knivsegg och hon hade valet att prata så valde hon att inte göra det. Så var det med det då. -
Anonym (Maskros) skrev 2022-06-13 12:24:35 följande:
Jag tror att en person som avviker så stort från normalen tänker och känner på andra sätt än vi andra. För min del så bröt jag efter 30 år med mitt syskon (med min förälder har jag kontakt men väldigt lite. Jag tror syskonet är den som jag upplever har väldigt starka narcissistiska och psykopatiska drag. Föräldern är väldigt narcissistisk men osäker på om det är så starkt och om det handlar om behov av bekräftelse på grund av svårigheter med socialt samspel. Det är inte alltid så lätt att avgöra grundkärnan tycker jag).
Mitt syskon kastade bort folk om de inte gick hennes krav till mötes. Det kunde vara att förvara hennes bröllopsklänning, tycka samma sak om en film man sett, ha samma favoritfärg eller flytta åt henne utan ersättning eller hjälp 100 mil. Sa personen nej till att förvara klänningen på grund av platsbrist eller förvarade den på fel sätt så så var hen idiot och blev dumpad (antingen med personangrepp eller bara möttes med tystnad). Hade man en annan favorit färg eller inte tyckte om filmen så var man dum i huvudet. Det fanns inte heller något djup, man kunde inte diskutera saker från olika synvinklar eller bolla andra potentiella upplevelser av samma händelse för jag tror syskonet var inkapabelt att faktiskt förstå att samma händelse kan upplevas olika för olika personer som tittade. Dels så kanske en person enbart såg halva scenen för att ett hus skymde resten och dennes hjärna fyller i glappen, en kanske bevittnade händelsen uppifrån och upplevde sig se ett svärd som egentligen var en bössa och en tredje stod med bössan mot pannan och kanske av stress inte uppfattade detaljer eller uppfattade varje liten detalj.
Jag blev idiotförklarad hela uppväxten för att syskonet (främst) och pappa var genier vars idéer alltid var bättre. De gånger deras idé eventuellt misslyckades så viftade de liksom bort att idén var deras och tog min idé och sa att det var deras. Jag förväntades släppa allt för dem när de behövde hjälp. Till och med på högskolan förväntade sig mitt syskon att jag skulle åka till hen och hoppa tentan vars bästa chans var om 1 år (det var ingen omtenta på den). Det var helt oacceptabelt om jag kom dagen efter tentan. Det är svårt för andra som inte varit så styrd att förstå hur det är att bli fullkomligt tillintetgjort och att hela ens intressen, vänkrets och liv har noll betydelse. Argument eller diskussion biter inte på en sån personlighet är min erfarenhet som det gör på normala personer. Alla gör fel och kan såra andra med uppsåt eller av misstank men det är reaktionen och handlingen som kommer när man tar upp det som visar om det är en person som är ledsen och ber om ursäkt eller någon som direkt skyller på en själv.
Som exempel så blev jag ledsen när mitt syskon sa att min man var mindre värd för hans lön var lägre och att min närmsta vän var patetiskt för att hon valde att bo kvar i vår uppväxtstad. För mig så skulle en normal person förstå varför man blir ledsen av något sånt. Men mitt syskon sa att det var mitt fel att jag upplevde det så. Eftersom dessa uttalanden var sanna. För hen. Helt oförmögen att ens förstå det minsta lilla. Detta är bara ett litet exempel.
För mitt syskon så tyckte hen uppenbarligen om att se andra fara illa och trycka med andra i tillägg. Baktalade sina vänner, skapade intriger, tvinga mig till smärtsamma upplevelser i barndomen, tycker alla andras liv är meningslösa när de inte umgås med hen (hen har sagt flera gånger på seriöst allvar att ?men de personerna gör ingenting när de är hemma i sin hemby. De kan inte göra något när de inte är med mig??. Det är som att hen på allvar tror att man ställer in folk i garderoben när de inte är fysiskt närvarande i hens liv).
Hen hämnades också på vis som för mig kändes väldigt onaturliga. Hen skrek och gormade tills jag tillslut kontaktade mamman till er ex som dumpat hen för att hämnas.
Nu vet jag inte hur ditt ex är. Men för mina familjemedlemmar så är min upplevelse att samtal inte hjälper. De är oförmögna att förstå normala sociala koder (mitt syskon har uttryckligen sagt att sociala koder är något hen fått läsa sig till för att hen inte förstår. Det gör också att hem får raseriutbrott när andra inte agerar som hen läst att de ska). Alla verktyg man normalt har fungerar inte. Om man måste hantera
en person som starkt avviker måste man läsa på
noga om hur hen fungerar eller troligtvis fungerar. Det är ett minfält så man måste vara extremt försiktig.
För min del var att bryta med syskonet det bästa för det fanns inget av värde för min del i den reaktionen och har aldrig funnits. Jag var utbytbar, hen har inte tagit kontakt, undrat eller på annat sätt funderat över varför. Normalt skulle man kanske tro man ringer och frågar om man förnärmat personen på något vis eller på mindre synligt vis kanske bjuder in på en fika och pratar lite. Men hen var inte alls intresserad i mig som person eller som syskon utan bara som ett verktyg i sitt egna liv.
Vad du än gör var jävligt försiktig i kontakten med personen om
ni måste ha kontakt (med tanke på barnet). Jag skulle egentligen inte blir förvånad om mitt syskon kunde genomföra våldsbrott om hen blev tillräckligt förbannad (men nu tror jag hen är för förstående av samhället och inte vill
svärtad ned av ett fängelsestraff men de är dem som är mest farliga på ett sätt).
30 år alltså, det är ju så att ögonen tåras. Var du konstant på spänn då eller bodde ni på något sätt med på stort avstånd hela tiden? Jag blir ju helt förstörd bara av att gå ute på gatan, har inte ljud på telefonen om jag inte absolut måste osv. Samtidigt är jag oerhört uppmärksam på min omgivning.Och varför då egentligen? Ja det handlar väl om mindgames antar jag. Är rädd för att hon på något sätt ska dyka upp och vara allt det där hon var för länge sen, att jag ska gå på det (igen). Hon gjorde det efter att hon slängde ut mig i klassisk love-bombing maneer men trots det stod jag på mig när det gällde sakerna jag behövde prata med henne om. Men det ville hon ej, hon ville strycka ett streck över allt, ge en ursäkt som var övergripande. Nästan komiskt givet att hon aldrig någonsin ber om ursäkt själv och inte godtar någon heller. Allt som någonsin hänt henne används godtyckligt som ammunition när hon drar igång sina konflikter. Till och med så att hon kan skuldbelägga mig för saker som hänt i hennes tidigare förhållanden. "Du är precis som X". Kul att får höra, jag känner inte människan i fråga..Det låter för mig som att den stora skillnaden här är att ditt syskon var mer extrovert i sitt uttryck och kontrollerade även familjen på samma sätt. I mitt fall så är mitt ex väldigt hemligt, manipulerar och smider planer utan att man riktigt har koll på vad som händer. Det blev såklart mindre och mindre subtilt mot slutet men ändå. Har tagit upp många av galenskaperna när jag pratat med psykolog och även fast han är specialicerad på just relationer så blir han stundom chockad.Baktala vänner verkar också vara väldigt vanligt. Mitt ex gör det absolut, men försiktigt. Inte för att jag gjort något större arbete med att luska så har jag åtminstone identifierat en handfull personer där hon i princip direkt efter vårt uppbrott hört av sig och försökt få sympati samt plantera elaka åsikter. Humoristiskt nog är dessa väldigt lätta att identifiera då det utan undantag är saker som hon gjort eller har svårt med.Sen har jag faktiskt och tur nog inget gemensamt med henne i övrigt. Vi har inga gemensamma barn (även om man måste ha betänketid för skilsmässa om man bott ihop X år med barn under 16). Den är snart på väg att rinna ut så det blir väl klart här i sommar tror jag.Nä något våldsamt har jag mycket svårt att tänka mig men bara tanken på att hon struttar runt och beteer sig som ett offer i situationen, att hon garanterat försöker få bekräftelse från alla hon kan och baktalar mig gör mig väldigt ledsen.I situationen så är de barn jag är orolig för hennes egna, men jag har förstått att det finns inget man kan göra. Möjligtvis att jag senare i livet ger dem en chans att prata om de tagit sig ur eländet och flyttat hemifrån. Ett av dem sa en gång "jag vill inte förlora en pappa till". Om hen endå visste varför det behövde förloras någon pappa över huvud taget så skulle det nog vara lättare att hantera.Men jag har ingen kontakt idag och har inte haft det på flera månader, så det blir bättre och bättre dag för dag. Söker aktivt nya vänner och bekantskaper här i stan vilket känns bra.Men hur hanterar du det nu då så här långt senare? Sörjer du ännu? Även om jag förlorade min pappa när jag var väldigt ung (han gick bort) så är ju det något som ingen valt och ingen bär skuld i det. Men i ett sånt här fall så är det ju verkligen inte så. I mitt hjärta, eller den bit jag har kvar av det så sörjer jag mer eller mindre hela tiden. Sjukligt nog så älskar jag henne mer än lovligt. Skulle inte vilja spendera en sekund med henne egentligen, men i det orimliga scenariot att hon ville prata ut med en eller flera psykologer som hon aldrig någonsin träffat förut och jag var närvarande, ja då kanske.Men att hon skulle vända om och bekänna att hon under majoriteten av sitt vuxna liv haft en vanställd bild på i princip allt och söka vända det är naivt (därav mitt nick bland annat). Men OM, då skulle jag hjälpa henne utan att dömma, jag har redan förlåtit henne i mitt hjärta. -
Anonym (Maskros) skrev 2022-06-14 14:57:45 följande:
Jag föddes in i det och var 30 år när jag bröt mig loss. För mig är det nog delvis annorlunda eftersom situationen är min referensram även om jag genom att iaktta min omgivning fått andra inputs och förstått att situationen inte var hälsosam eller något de flesta upplevde.
Mitt syskon är extrovert och styrde familjen. Men även om hen styrde andra i sin omgivning så såg de inte de sidorna av hen. Det var inte ett öppet agerande. Graden av rasseriutbrott och hot fick nog vi i familjen uppleva i större grad än andra.
Jag förstår inte själv det där behovet av att behöva vända omgivningen mot någon eller att alla måste vara på min sida men de har det behovet. Jag kan vara bästis med någon min man inte direkt gillar. Relationer är en till en för mig och inte en helhet på det viset.
Jag har förlikat mig med att jag gjort vad jag kunnat. Jag försökte samtala och skapa en jämställd relation med dem båda. Det är utanför min kontroll. Jag hade kunnat fortsätta på deras villkor men jag hade inte överlevt det så jag har ingen ånger. Däremot så kan jag sörja att inte ha relationer med släktingarna som är givande och normala som andra tycks ha men de personerna som jag är släkt med skulle det aldrig varit möjligt att fylla den rollen. Så det är en annan typ av sorg. Nu står jag istället inför de faktum att mina barn varav den yngsta är 2 år reagerar och undrar varför mina föräldrar agerar så konstigt? Det är samtidigt en trygghet att veta att de har förmåga att läsa av människor.
30 år... lite av ett under att du funkar som människa då. Starkt! :)Det sista du skrev berör, att en två åring kan läsa och och känna när något är fel, antagligen utan att ens kunna beskriva det i ord. Människor är fantastiska och det där skulle jag också tycka var väldigt skönt att se.Igår fick jag lite av en uppenbarelse vilket resulterade i att jag formligen exploderade i lättnad och glädje. Inte så att jag inte fattat innan men det blev liksom slutgiltigt på något sätt.I tre månader så har jag spenderat nästan all min vakna tid med att försöka förstå. Sömnen har legat på kanske 4h per natt om ens det och mycket annat har fått stå åt sidan för den här processen. Först var jag arg, sen var jag länge förkrossat ledsen, sen började jag förstå och då kom önskan om att laga henne. Den biten finns delvis kvar men jag fattar att det inte fungerar.Hur som helst så var det liksom som att alla bitar föll på plats, jag såg på situationer över alla år och fattade, _allt_. Det är inte konstigt för mig och det är inte mitt fel. Det är heller inte hennes fel egentligen, hon är ett offer som antagligen lider mest av alla i det här. Även om hon förstört flera människors liv till olika grad och ger sina barn en jävligt svår start i livet så har hon haft det värst.Men hon vet inte det, åtminstone tror jag inte det.Att växa upp med en narcissist är inget jag gjort, men jag har lyssnat på och läst skildringar från säkert 100 personer vid det här laget. Har man en narcissistik förälder, speciellt om denne är "malign" och extrovert så blir det väldigt illa. Men man blir olika såklart. En del bryts ner och blir bara en människa som går runt och är rädd hela livet med följddiagnoser och problem. Andra, som mitt ex bryter sig loss, tar styrka ur det, pratar om det och försöker skapa ett liv där barndomens hemskheter inte ingår.Fast de gör det för de är en del av personen. Om man växer upp utan att få beröm, utan att få kärlek, utan att kunna göra rätt, utan att veta vad som är rätt eller fel, utan att någon någonsin ber om ursäkt och utan att förstå gränser. Ja då har man en väldigt jobbig mix.Man blir rädd för alla då vem som helst oavsett hur nära man står dem kan sticka kniven i ryggen. Lita inte på någon, tro inte på vad någon säger, ta inte råd från någon annan än dig själv (du är ju starkast eftersom du tog dig loss). Det går därför heller inte att prata om problemen, du var ju den som kom loss och är därför felfri.Man fick aldrig beröm som barn så effekten blir att man söker det ständigt och hela tiden. Får man inte validering blir det kaotiskt och man slår bakut. En annan sak som går i samma tecken är att bli övergiven. Hon saka alltid stå i centrum, alltid få beröm, alltid prata, bli hörd och prisad. Om någon annan riskerar att trumfa det så måste denne nervärderas och baktalas så det inte händer.Om man aldrig kunde göra rätt som barn enligt sina föräldrar och sen tar sig loss, ja då kommer man få en falsk känsla över att "jag kan", oavsett om det stämmer eller inte. I det extrema så är det bara personen som kan, knappt någon annan. Dessutom är räddslan inför att få kritik ENORM, så situationer där man riskerar att exponeras är livsfarliga och undviks. Det är därför frågesportsspel är förbjudet och parterapi absolut inget som tilltalar. Faktum är att inga typer av diskussioner där det är mer än personen och en annan är okay. Om det är fler än två så blir risken att de andra tycker olika än dig.Barnet fick lida oerhört som liten och ingen bad någonsin om ursäkt för något. Då är det väl så antar jag? Man gör inte det helt enkelt för det är att visa svaghet och erkänna att man gjort fel eller är felfri. Inte speciellt produktivt att ha någon som helst debatt eller diskussion med personen, det går liksom inte att vinna. Om man har logisk förklaring till något så blandar hon fort in något annat, gärna någon smaskig sak från bakåt i tiden som hon vet gör att situationen urartar.Gränser fick man inte heller, eller man kanske hade det från början men de trampades ner fullständigt. Sen när man tar sig loss och försöker skapa ett eget liv så försöker man också bygga upp sina gränser. Problemet är att ramen för vad som är normalt inte finns eftersom livet var onormalt. Då får man jävligt skeva gränser som bara bottnar i personens inre. Så är det väl förvisso för de flesta, men växer man upp och har det bra med vettiga föräldrar som har respekt för gränser så blir det lättare.Och den sista då, ramen för livet och verkligheten, vad som är rätt och fel och allt det där. Ja man får ju inte direkt en vettig bild av verkligheten, hur livet brukar se ut och fungera. Man får en superskev bild och sen får man bygga om den till något eget, men man har inget att basera den på. Jag vet inte hur många gånger jag hört att "det där är onormalt" eller "jo men det här är supernormalt, alla gör det, det måste vara något konstigt i din uppväxt när du inte förstår det". Många timmar har jag funderat på sånt här men kanske av räddsla eller skam så frågade jag aldrig någon utomstående. Det är en del av personens berättelse där du antingen är med eller klipps bort. En gigantisk gaslight baserad på en konstig bild av livet och världen.Nu säger jag inte att alla som har narcisstiska föräldrar blir så här, men det är kortfattad vad jag tror problemet är. Sen att "ärftligheten" på Narcissism är enorm på grund av just ovan är inte konstigt.Så nu sitter jag här och klurar på vad jag ska göra med mitt liv. Jag tror mig ha nyckeln till alla hennes problem, räddslor och baggage, men hon vet inte det och även om hon visste skulle hon nog tacka nej. En stor del av problemet är som sagt att kunna självransaka och erkänna att man inte är perfekt. Så sorgligt för jag älskar henne fortfarande oerhört mycket.