Anonym (Maskros) skrev 2022-06-14 14:57:45 följande:
Jag föddes in i det och var 30 år när jag bröt mig loss. För mig är det nog delvis annorlunda eftersom situationen är min referensram även om jag genom att iaktta min omgivning fått andra inputs och förstått att situationen inte var hälsosam eller något de flesta upplevde.
Mitt syskon är extrovert och styrde familjen. Men även om hen styrde andra i sin omgivning så såg de inte de sidorna av hen. Det var inte ett öppet agerande. Graden av rasseriutbrott och hot fick nog vi i familjen uppleva i större grad än andra.
Jag förstår inte själv det där behovet av att behöva vända omgivningen mot någon eller att alla måste vara på min sida men de har det behovet. Jag kan vara bästis med någon min man inte direkt gillar. Relationer är en till en för mig och inte en helhet på det viset.
Jag har förlikat mig med att jag gjort vad jag kunnat. Jag försökte samtala och skapa en jämställd relation med dem båda. Det är utanför min kontroll. Jag hade kunnat fortsätta på deras villkor men jag hade inte överlevt det så jag har ingen ånger. Däremot så kan jag sörja att inte ha relationer med släktingarna som är givande och normala som andra tycks ha men de personerna som jag är släkt med skulle det aldrig varit möjligt att fylla den rollen. Så det är en annan typ av sorg. Nu står jag istället inför de faktum att mina barn varav den yngsta är 2 år reagerar och undrar varför mina föräldrar agerar så konstigt? Det är samtidigt en trygghet att veta att de har förmåga att läsa av människor.
30 år... lite av ett under att du funkar som människa då. Starkt! :)
Det sista du skrev berör, att en två åring kan läsa och och känna när något är fel, antagligen utan att ens kunna beskriva det i ord. Människor är fantastiska och det där skulle jag också tycka var väldigt skönt att se.
Igår fick jag lite av en uppenbarelse vilket resulterade i att jag formligen exploderade i lättnad och glädje. Inte så att jag inte fattat innan men det blev liksom slutgiltigt på något sätt.
I tre månader så har jag spenderat nästan all min vakna tid med att försöka förstå. Sömnen har legat på kanske 4h per natt om ens det och mycket annat har fått stå åt sidan för den här processen. Först var jag arg, sen var jag länge förkrossat ledsen, sen började jag förstå och då kom önskan om att laga henne. Den biten finns delvis kvar men jag fattar att det inte fungerar.
Hur som helst så var det liksom som att alla bitar föll på plats, jag såg på situationer över alla år och fattade, _allt_. Det är inte konstigt för mig och det är inte mitt fel. Det är heller inte hennes fel egentligen, hon är ett offer som antagligen lider mest av alla i det här. Även om hon förstört flera människors liv till olika grad och ger sina barn en jävligt svår start i livet så har hon haft det värst.
Men hon vet inte det, åtminstone tror jag inte det.
Att växa upp med en narcissist är inget jag gjort, men jag har lyssnat på och läst skildringar från säkert 100 personer vid det här laget. Har man en narcissistik förälder, speciellt om denne är "malign" och extrovert så blir det väldigt illa. Men man blir olika såklart. En del bryts ner och blir bara en människa som går runt och är rädd hela livet med följddiagnoser och problem. Andra, som mitt ex bryter sig loss, tar styrka ur det, pratar om det och försöker skapa ett liv där barndomens hemskheter inte ingår.
Fast de gör det för de är en del av personen. Om man växer upp utan att få beröm, utan att få kärlek, utan att kunna göra rätt, utan att veta vad som är rätt eller fel, utan att någon någonsin ber om ursäkt och utan att förstå gränser. Ja då har man en väldigt jobbig mix.
Man blir rädd för alla då vem som helst oavsett hur nära man står dem kan sticka kniven i ryggen. Lita inte på någon, tro inte på vad någon säger, ta inte råd från någon annan än dig själv (du är ju starkast eftersom du tog dig loss). Det går därför heller inte att prata om problemen, du var ju den som kom loss och är därför felfri.
Man fick aldrig beröm som barn så effekten blir att man söker det ständigt och hela tiden. Får man inte validering blir det kaotiskt och man slår bakut. En annan sak som går i samma tecken är att bli övergiven. Hon saka alltid stå i centrum, alltid få beröm, alltid prata, bli hörd och prisad. Om någon annan riskerar att trumfa det så måste denne nervärderas och baktalas så det inte händer.
Om man aldrig kunde göra rätt som barn enligt sina föräldrar och sen tar sig loss, ja då kommer man få en falsk känsla över att "jag kan", oavsett om det stämmer eller inte. I det extrema så är det bara personen som kan, knappt någon annan. Dessutom är räddslan inför att få kritik ENORM, så situationer där man riskerar att exponeras är livsfarliga och undviks. Det är därför frågesportsspel är förbjudet och parterapi absolut inget som tilltalar. Faktum är att inga typer av diskussioner där det är mer än personen och en annan är okay. Om det är fler än två så blir risken att de andra tycker olika än dig.
Barnet fick lida oerhört som liten och ingen bad någonsin om ursäkt för något. Då är det väl så antar jag? Man gör inte det helt enkelt för det är att visa svaghet och erkänna att man gjort fel eller är felfri. Inte speciellt produktivt att ha någon som helst debatt eller diskussion med personen, det går liksom inte att vinna. Om man har logisk förklaring till något så blandar hon fort in något annat, gärna någon smaskig sak från bakåt i tiden som hon vet gör att situationen urartar.
Gränser fick man inte heller, eller man kanske hade det från början men de trampades ner fullständigt. Sen när man tar sig loss och försöker skapa ett eget liv så försöker man också bygga upp sina gränser. Problemet är att ramen för vad som är normalt inte finns eftersom livet var onormalt. Då får man jävligt skeva gränser som bara bottnar i personens inre. Så är det väl förvisso för de flesta, men växer man upp och har det bra med vettiga föräldrar som har respekt för gränser så blir det lättare.
Och den sista då, ramen för livet och verkligheten, vad som är rätt och fel och allt det där. Ja man får ju inte direkt en vettig bild av verkligheten, hur livet brukar se ut och fungera. Man får en superskev bild och sen får man bygga om den till något eget, men man har inget att basera den på. Jag vet inte hur många gånger jag hört att "det där är onormalt" eller "jo men det här är supernormalt, alla gör det, det måste vara något konstigt i din uppväxt när du inte förstår det". Många timmar har jag funderat på sånt här men kanske av räddsla eller skam så frågade jag aldrig någon utomstående. Det är en del av personens berättelse där du antingen är med eller klipps bort. En gigantisk gaslight baserad på en konstig bild av livet och världen.
Nu säger jag inte att alla som har narcisstiska föräldrar blir så här, men det är kortfattad vad jag tror problemet är. Sen att "ärftligheten" på Narcissism är enorm på grund av just ovan är inte konstigt.
Så nu sitter jag här och klurar på vad jag ska göra med mitt liv. Jag tror mig ha nyckeln till alla hennes problem, räddslor och baggage, men hon vet inte det och även om hon visste skulle hon nog tacka nej. En stor del av problemet är som sagt att kunna självransaka och erkänna att man inte är perfekt. Så sorgligt för jag älskar henne fortfarande oerhört mycket.
