Serieotrohet

Hon klagade. Jag tog halva föräldraledigheten. Hon klagade. Jag lagade mat, städade, tvättade, ställde upp för barnen. Hon klagade och klagade. Jag lovade bättra mig, jag lovade bättra mig, förändra mig.

Min röst blev allt svagare. Hon hade varit otrogen men jag hade förlåtit det. Sen var hon antagligen otrogen igen. Jag var aldrig otrogen.

Vi gick i parterapi. Hon flyttade ut. Hon klagade och klagade. Jag lovade och lovade. Men så kom en dag då jag kände att det fick vara nog. Jag sa nej till fler terapisessioner. Det hade inte hjälpt om jag hängt i takkronan i knävecken och joddlat. Kärleken skulle inte komma tillbaka., hur mycket jag än försökte förändra mig.

Jag fick råångest, gick i kristerapi där jag grät och sörjde. Efter några månader kom enorma lyckokänslor, en känsla av underbar frihet. Free at last!

Vi grälade aldrig, samarbetade bra om barnen. 

Om du är arg och lever ut din vrede så är hon fortfarande inne och styr ditt känsloliv. Säg bara ifrån, kyligt och artigt, att nu räcker det. Ha all fokus på barnen, det svåra för dem är om deras älskade föräldrar är elaka mot varandra.

Barnen blev ledsna, men sonen 15 år tyckte att han fått tillgång till oss båda på ett bättre sätt än tidigare, och att han kunde se mer att vi är olika personer. Dottern tog mer stryk, var 11 år. Men jag tror att de hade tagit mer skada om vi fortsatt att "försöka".

Sen träffade jag en ny kvinna som är underbar, förstående, där vi båda hjälps åt att dra lasset, utan förhandlingar och krav. Hon accepterar mig som jag är, jag accepterar henne med hennes brister. Vi försöker göra livet gott för varandra.