Serieotrohet

Jag vet knappt vart jag skall börja. För detta sträcker sig över 10+ år.

Men igår gjorde jag slut med min fru. Jag har konfronterat hennes otrohet vid två gånger tidigare med kollegor (men jag vet att det finns fler killar).

Det har inte varit jättebra mellan oss emellanåt. Hon klagar på det mesta jag gör, eller kanske inte gör. Jag vet med mig att jag kan göra mer och jag försöker. Jag har under barnen år gjort mer med barnen som hämtning/lämning, blöjbyten, matning, duschning och ja, ni fattar, allt praktiskt. Hon är däremot allt jag inte är gällande planerandet för hushållet. Mat, disk och tvätt delar vi på ganska bra men jag städar dåligt.

I vårt förhållande så bråkar jag aldrig med henne. Jag skriker inte, höjer inte rösten och säger oftast förlåt fastän jag inte håller med om att det riktigt var mitt fel. Jag känner helt enkelt att jag blivit en mes, en dörrmatta och toffel. Och i mitt ständiga försök att behaga så söker hon andra som skall behaga henne. Men hon bråkar ofta med mig.

Denna gången så var hon på affärsresa när jag fick reda på att hon ljugit om avslutade otrohetsaffärer, omfattningen kring dem och hur det egentligen gått till. Jag ville inte ringa upp och konfrontera henne för att jag kände att jag ville dels ha ett ärligt svar, men också inte förstöra för hennes karriär (även om hon gör den klassiska kvinnoaffären och har ihop det med kollegor och sabbar för sig själv).

Men hon ringde en hel del för att hon såg att jag varit online på Facebook sent in på natten (jag kunde inte sova efter allt som jag fått reda på) och jag valde då att berätta för henne att det nu är slut, vi kommer att skiljas och jag vill inte ha mer med dig att göra förutom kontakt gällande barnen.

Jag vet som sagt nu att hon varit otrogen fler gånger och och det finns ingen tillit till henne. Jag måste växa mig stark igen, bygga upp min självkänsla och självförtroende efter att hon krossat detta samtidigt som jag behöver vara stark för våra småbarn och inte låta dem se min ilska mot deras mor.

Ja jag vet egentligen inte vad jag ville säga här. Jag är förkrossad. Vi har inte pratat än då hon fortfarande är på resande fot. Men jag är säker på min sak. Jag vet att barn mår bäst av att växa upp med två föräldrar. Men jag kommer inte kunna överleva i denna relationen. Jag bär på så mycket ilska inom mig att jag blir rädd för mig själv. Jag vill hämnas på henne och på killarna. Får dem att känna min smärta 100x över och jag var nästan redo att skrida till verket tidigare idag.

Men jag försöker få ut en gnutta här bara och hoppas att det hjälper. Inte göra något dumt. Jag vill bara vakna ur denna mardröm. Eller tänker jag helt fel här?

3.0

Jag vet knappt vart jag skall börja. För detta sträcker sig över 10+ år.

Men igår gjorde jag slut med min fru. Jag har konfronterat hennes otrohet vid två gånger tidigare med kollegor (men jag vet att det finns fler killar).

Det har inte varit jättebra mellan oss emellanåt. Hon klagar på det mesta jag gör, eller kanske inte gör. Jag vet med mig att jag kan göra mer och jag försöker. Jag har under barnen år gjort mer med barnen som hämtning/lämning, blöjbyten, matning, duschning och ja, ni fattar, allt praktiskt. Hon är däremot allt jag inte är gällande planerandet för hushållet. Mat, disk och tvätt delar vi på ganska bra men jag städar dåligt.

I vårt förhållande så bråkar jag aldrig med henne. Jag skriker inte, höjer inte rösten och säger oftast förlåt fastän jag inte håller med om att det riktigt var mitt fel. Jag känner helt enkelt att jag blivit en mes, en dörrmatta och toffel. Och i mitt ständiga försök att behaga så söker hon andra som skall behaga henne. Men hon bråkar ofta med mig.

Denna gången så var hon på affärsresa när jag fick reda på att hon ljugit om avslutade otrohetsaffärer, omfattningen kring dem och hur det egentligen gått till. Jag ville inte ringa upp och konfrontera henne för att jag kände att jag ville dels ha ett ärligt svar, men också inte förstöra för hennes karriär (även om hon gör den klassiska kvinnoaffären och har ihop det med kollegor och sabbar för sig själv).

Men hon ringde en hel del för att hon såg att jag varit online på Facebook sent in på natten (jag kunde inte sova efter allt som jag fått reda på) och jag valde då att berätta för henne att det nu är slut, vi kommer att skiljas och jag vill inte ha mer med dig att göra förutom kontakt gällande barnen.

Jag vet som sagt nu att hon varit otrogen fler gånger och och det finns ingen tillit till henne. Jag måste växa mig stark igen, bygga upp min självkänsla och självförtroende efter att hon krossat detta samtidigt som jag behöver vara stark för våra småbarn och inte låta dem se min ilska mot deras mor.

Ja jag vet egentligen inte vad jag ville säga här. Jag är förkrossad. Vi har inte pratat än då hon fortfarande är på resande fot. Men jag är säker på min sak. Jag vet att barn mår bäst av att växa upp med två föräldrar. Men jag kommer inte kunna överleva i denna relationen. Jag bär på så mycket ilska inom mig att jag blir rädd för mig själv. Jag vill hämnas på henne och på killarna. Får dem att känna min smärta 100x över och jag var nästan redo att skrida till verket tidigare idag.

Men jag försöker få ut en gnutta här bara och hoppas att det hjälper. Inte göra något dumt. Jag vill bara vakna ur denna mardröm. Eller tänker jag helt fel här?

3.0

Bra där , att komma till ett beslut 
sen tycker jag att du ska  ställa fram en väska till henne nu när hon kommer hem och säga att hon får bo hos nån kompis eller nån annan ?.några dagar 
säg att du är så förbannad att du inte vet vad du gör om hon är kvar hemma , du behöver några dagar för att lugna ner dig 
bara för att markera , nånting hon inte har räknat med 

hon springer runt å är otrogen inte du 
hon behöver inte bo där hemma 

Jag vet att barn mår bäst av att växa upp med två föräldrar.

Ja barnen mår bäst av detta.. Det du bör komma ihåg att det innebär inte att föräldrarna "måste vara ihop" och "måste bo på samma adress(hus/lägenhet)" för den saken skull för att kunna tillgodose detta för barnen.
Det som är viktigaste för barnen är två närvarande föräldrar som engagerar sig i dem, och ser till att de håller barnen utanför deras privata problem, i detta fall hennes otrohet, då barnen aldrig skall behöva ta ställning mellan sina föräldrar. Och att vara en (två) närvarande engagerad förälder går att vara även om man bor på olika håll och inte är ihop.

Jag anser att det är bättre att vara en engagerad och närvarande förälder än att "hålla ihop" för barnen skull. Barn märker av (mer än vad många vill tro) att det kan vara problem mellan mamma och pappa.. Och barn har en tendens att tro att det är i så fall deras fel att mamma och pappa är arga på varandra.

Så att du väljer att skilja dig är inte ett svek mot barnen utan är vettigt att göra under omständigheterna du har här, så du kan fortsätta att bli en bra närvarande engagerad pappa och inte behöva kämpa med en otrogen fru samtidigt.
Det som är viktigast är att göra det tydligt och klart att det är INTE barnens fel att ni gick isär och mamma och pappa älskar dem..

Jag vill ge dig ett tips på den ultimata hämnden.
Visa att du kan gå vidare och bli lycklig utan henne. Du behöver inte förlåta henne..  Men läk dina sår först och sedan så går du vidare och visar tydligt att du saknar intresse i henne som kvinna och behandla henne som en ytlig bekant i andra sammanhang än när det kommer till barnen.

Lycka till i livet..

Jag vet att barn mår bäst av att växa upp med två föräldrar.

Ja barnen mår bäst av detta.. Det du bör komma ihåg att det innebär inte att föräldrarna "måste vara ihop" och "måste bo på samma adress(hus/lägenhet)" för den saken skull för att kunna tillgodose detta för barnen.
Det som är viktigaste för barnen är två närvarande föräldrar som engagerar sig i dem, och ser till att de håller barnen utanför deras privata problem, i detta fall hennes otrohet, då barnen aldrig skall behöva ta ställning mellan sina föräldrar. Och att vara en (två) närvarande engagerad förälder går att vara även om man bor på olika håll och inte är ihop.

Jag anser att det är bättre att vara en engagerad och närvarande förälder än att "hålla ihop" för barnen skull. Barn märker av (mer än vad många vill tro) att det kan vara problem mellan mamma och pappa.. Och barn har en tendens att tro att det är i så fall deras fel att mamma och pappa är arga på varandra.

Så att du väljer att skilja dig är inte ett svek mot barnen utan är vettigt att göra under omständigheterna du har här, så du kan fortsätta att bli en bra närvarande engagerad pappa och inte behöva kämpa med en otrogen fru samtidigt.
Det som är viktigast är att göra det tydligt och klart att det är INTE barnens fel att ni gick isär och mamma och pappa älskar dem..

Jag vill ge dig ett tips på den ultimata hämnden.
Visa att du kan gå vidare och bli lycklig utan henne. Du behöver inte förlåta henne..  Men läk dina sår först och sedan så går du vidare och visar tydligt att du saknar intresse i henne som kvinna och behandla henne som en ytlig bekant i andra sammanhang än när det kommer till barnen.

Lycka till i livet..

När det gäller hämndfantasier så kom ihåg att den bästa hämnden omkring otrohet är att avsluta förhållandet så snabbt och effektivt som möjligt. Du måste avlägsna henne från ditt liv, så långt det nu går när hon mor till dina barn, Gå igång med det, med samma kyla och effektivitet som en kirurg avlägsnar en svulst från en patient för att denne skall kunna leva vidare.