3punkt0 skrev 2022-05-24 23:31:37 följande:
Ja det där med rollen. Alltså jag har alltid varit den som försökt att hålla familjen sams (själv skilsmässobarn). Men annars så är jag väldigt talför och s
ger min mening i relationer med vänner, jobbet och egentligen alla sammanhang. Men jag har undvikit bråk här hemma i högst möjliga mån. Precis som jag gjorde när jag var liten (hör ju själv att jag behöver KBH terapi).
Och tack. Egentligen vill jag inte att något dåligt händer henne eller ens de andra männen. Men jag önskar att de kunde äga sin skit. Berätta för för sina familjer hur det ligger till. Jag vill att min fru berättar för sina föräldrar som jag har superfin kontakt med och älskar. Alla människor begår fel, vissa går att förlåta och andra inte. Kanske kan jag förlåta och gå vidare en dag, men jag ser inte det hända just nu.
När man pratar om att förlåta och gå vidare så ljuger man många gånger. Det beskriver liksom en exakt tid och punkt när det är helt över, och att ens liv sedan kan bli dramatiskt mycket bättre.
Sanningen är väl mer att saker gradvis förändras, men aldrig försvinner ur ens medvetande. De finns där, men kanske gör lite mindre ont, blir mindre viktiga. Annan skit ersätter, men också glädjeämnen.
Inte sällan uppvisar personer som varit med om det du varit, symptom av PTSD, som man annars kan få vid katastrofer och krig. Men vår hjärna gör inte riktigt skillnad på vad det är för hot, så länge de är känslomässigt starka. Så en terapeut är nog bra att kosta på sig.
Vad som jag tycker kan vara bra, vid en sådan här separation, det är att ha en tydlig målbild för hur det ska vara när det hela är över. Lätt annars hamna enbart i krishantering och nuet. Men genom att ha en idé framåt så har man något att bygga alla de snabba, nödvändiga beslut man tvingas in i.