Känner mig värdelös

Testa att öka maten, ge flaska om det inte räcker med amningen. Det kan göra underverk!

Jag känner igen mig med mitt första barn. Jag lovar, det blir bättre - jag skaffade tre till. Försök att acceptera situationen som den är nu och förstå att du är en bra mamma, den allra bästa för ditt barn. Är du lite mer lugn, så blir det lättare. 

Jag känner igen mig lite, men skulle säga att det BLIR bättre!
Min son skrek nonstop varje kväll av kvällsoro (enda som hjälpte var att stå och vagga tre timmar i sträck) men det blev bättre efter 6-8 veckor. Sedan var sömnen katastrof, jag provade faktiskt ge ersättning en dag och fick en chock när han sov första gången tre timmar i sträck. Så om du känner att du vill prova att ge flaska så kan det absolut vara värt det. Kan vara värt att läsa lite angående hur flaskmatning kan påverka amningen bara om du är intresserad av både och.
Magont blir bättre, sömnen också. Var inte förrän vid tre månader som han började få sovrutiner på dagen (sov en timme, vaken två osv). Innan dess var det tjugo minuter hit och dit. I samma veva blev magen bättre också, så tror absolut att det hjälpte sömnen mycket!

Mitt tips är att få avlastning av din partner, turas om någon timme när det är som jobbigast. Passa på att gå en kort promenad om du orkar så du verkligen får vila öronen, dessutom hinner din partner få vara själv med er bebis en stund :)

Ett tips om hon vill amma hela tiden är att ge lite ersättning efter varje amning (fick vi som tips från bvc) så hon blir mättare. Vårt barn var lite som det du beskriver. Vet flera som behövt se över vad mamman som ammar äter. För oss blev det bättre med magknip hos barnet när jag lät bli att äta citrus, väldigt kryddig mat samt laktos. Lät bli koffein helt. 

Det kommer bli bättre men som någon annan föreslog. Se till att få lite avlastning och vila. Turas om så är att ni orkar.

Jag vet att de kan låta och kännas som en evighet men för oss blev de såååå mycket lättare vid 3 månaders ålder och sen vid 6 månaders kändes de nästan "för enkelt" . Försök att tänka att de är en såååå kort stund av ditt liv hen är bebis och försök fixa så du får sova ut ibland! 
Jag märkte att när vi gjorde så att jag fick sova ut 1 gång i veckan kändes allt så mycket bättre!

Styrke kram!

Försöker citera dig TS, men det funkar inte. Pepparkakor var en av de saker jag fick undvika. Jag åt väldigt milt under amningsperioden. Man får testa sig fram.

Börja utesluta kryddigt,även lök och kål som kan ge gaser och starka saker (röda bär och frukter kan ge reaktioner) och lägg till en sak i taget under en dag eller två så ser du vad som händer. Ingefära tror jag var knepigt också. Testa, testa, testa. 

Det finns även receptfria droppar som heter minifom som vi använde parallellt m Sempers magdroppar. De hjälper till att minska gasbildning. 

Testa och håll ut TS. Det blir bättre. 

Förstår att det känns så tufft just nu, när den där bebisbubblan spricker och inget blir riktigt som man tänkte. Min första dotter hade kolik, det var fruktansvärt, trodde jag skulle bli galen. Vi testade akupunktur, det krävdes ingen remiss, var bara att ringa rehab och fick tid ett par dagar senare, en minimal nål som sattes mellan tumme och pekfinger, för vår del blev det slutet på koliken. Väl värt ett försök tycker jag, även om inget alltid funkar till 100%, och ofta är det ju en kombination av många små saker som hjälper. 
Var stark, du klarar detta! Och lämna ifrån dig bebisen ett par timmar om du behöver en paus, det är bara mänskligt och det förtjänar du! 

Hej!

Har bebis som är lika gammal som din. Sedan BB har jag känt stark oro, min bebis är krävande och jag upplever absolut ingen bebislycka eller sådant alla andra pratar om, myset finns ej då barnet är missnöjd för det mesta. För min handlar det om förlossningsdepression och jag har börjat träffa psykolog genom Bvc, skönt att få prata ut samt få andra perspektiv. Barnet är otroligt efterlängtad men något gick fel och jag äts upp av min sorg. 

Jag hoppas att jag snart kan släppa på all oro och acceptera läget, att jag knyter an till mitt barn och börjar leva igen men jag känner mig så ensam i det hela fast att har hela min familj bakom mig och en underbar man. Allt har bara varit sorg för min del och jag är uppe i varv nonstop. Just av mig får du ingen jättepositiv historia men jag vill skriva att du inte är ensam om hur du känner. Bra att du skriver av dig och får läsa hur andras upplevelser, sådant hjälper. 

Sök hjälp om du känner att du inte kan hantera det, hjälp finns att få. 

kram!