Skaffa första barnet- hjärtat vill men hjärnan säger nej.

Har aldrig varit med om nån som ångrat sig så känner som du! Kör på bara 

Jag lyssnar på Jordan Peterson och han beskriver just det här : att samhället lurar kvinnor när man säger att "man uppfyller sitt livs behov av tillfredställelse enbart av karriären". En tredjedel av ens liv handlar om att ta hand om sin familj, och när man är gammal så behöver man ha ett stöd, och det är ens barn och barnbarn.

Många kvinnor hoppar av sina karriärer inom juridik, i 30 års åldern, för de inser att de nådde toppen och de är fortfarande inte nöjda. De inser att de vill ha familj och biologiska klockan tickar. Det är svårt att hitta en bra relation när man har bråttom för att klockan tickar.

Jag råder dig att ha ett stabilt förhållande, och vad du har beskrivit redan så verkar det även som du har ordnat en utbildning och jobb. Det är toppen! Då kan du återgå till ditt jobb när du har barn som går på dagis.

Skaffa flera stycken barn. Nu :P  Du verkar vara så vettig <3 Dom kommer ha en bra mamma!

Ta ett ordentligt snack med din sambo, du är verkligen inte för ung! Men om din sambo vill vänta ett år så får du ju acceptera det. Men var observant på om han verkligen vill ha barn inom de närmaste gem åren, så han inte bara drar ut på det hela. För då är han kanske inte rätt för dig trots allt. 

Jag tycker inte man ska skaffa barn om man är 17 år bara för att bebisar är söta, men du har absolut den ålder och stabilitet i livet som krävs. Jag skaffade barn vid 36år och då blev det bråttom eftersom vi ville att vårt barn skulle ha syskon... Bättre att börja tidigare och kunna känna efter om/när man orkar med fler!

Jag tycker det är helt ok att skaffa barn i din ålder. Du har ju allt ordnat med hus, utbildning och jobb. Det enda är ju att din kille måste också vara med på noterna och känna sig redo. Hur ser hans situation ut med jobb och utbildning? Varför tvekar han? Det är viktigt att båda vill, att skaffa barn är ett stort steg som förändrar hela livet. 

Jag vet att han VILL ha barn, han har sagt det och han kan ibland referera till söta och roliga ungar och säga "det där är vårt barn" och det lilla säger så mycket för jag vet att han tänker på det och längtar. Han är också otroligt fin med både djur och andra barn, även det säger väldigt mycket. Även om det såklart inte finns några garantier för någonting.

Men jag vet faktiskt inte varför han tvekar, han duckar gärna för samtalsämnet och kan bli obekväm när jag exempelvis ser förlossningafilmer på Youtube. Det kanske är så enkelt att han bara vill vänta några år till för att hinna med att göra ditt och datt som han känner blir begränsat när väl barnet kommer. Men jag vet inte hur länge JAG orkar vänta.. 

Att kolla på förlossningsfilmer är nog inte det bästa sättet att få en man intresserad av barn ha,ha.

"Samhällets normer" kanske mer är ett framräknat genomsnitt - som orsakas av att vi flyter runt längre innan vi är klara med utbildning, fast boende och bra förhållande (som är tre bra saker att ha när man skaffar barn). Så om ni kommit till rätt punkt i livet före genomsnittet så innebär det inte att ni bryter mot någon naturlag direkt Vet ingen som skulle höja på ögonbrynen åt en graviditet hos ett stadgat par när de är dryga 25 år....

Men det viktigaste är väl att du och din man är ense i hjärtat - så att han inte bara gör som du önskar för att göra dig glad. Att ha barn med någon som inte är mogen uppgifter brukar sluta med bråk (och då menar jag inte mogen i ett åldershänseende, utan mer i redo med önskan om det liv som följer beslutet).

Här är en till som känner igen sig, fast jag är 5 år äldre. Har hus, sambo sen flera år tillbaka, bra utbildning och fast anställning. Nu är väl det sista som ?saknas? en bebis. Känner mig så redo och längtar verkligen men samtidigt känns det som en helt sjuk grej att göra och inget som vi tar lätt på. 

Tanken är att vi ska skaffa barn i år och vi skyddar oss inte, samtidigt har vi inte vågat ha sex under osäkra perioder just för att det är så läskigt att ta det där livsavgörande steget.

Man vill liksom plötsligt vakna upp en dag och känna sig vuxen och redo men det känslan kommer aldrig haha. Så har inget råd men vill bara säga att jag är i samma sits.

Tack för att du delar med dig! Rädslan kommer nog alltid att finnas där, och känslan av att det är något helt sjukt. För så är det ju,  ni ska lixom skapa en människa som ni har ansvar över resten av livet. Bara det att gå igenom en graviditet, föda och sedan ta hand om den lilla, hur sjukt som helst men samtidigt helt fantastiskt!

Som du säger, ni kommer aldrig vakna upp en dag och känna "nu är vi redo", om era hjärtan vill så vänta inte en sekund till! :) 

Nu har jag inte läst alla tidigare inlägg då jag har lite tidsbrist. Det viktigaste är att du och din sambo gör så som passar er bäst, oavsett om det är att skaffa barn om 1 år, 3 år eller 10 år. Personligen så önskar jag att jag fick min första runt 25-årsåldern istället för 35-årsåldern. Då har man lite mer energi att lägga på bebisen, plus att kroppen har lättare att hantera födseln som jag förstått det.

Åh precis så kände jag också när jag var 38 och gjorde min första insemination! Jag tyckte det var skitläskigt och det var med skräckblandad förtjusning som jag utbrast ?tänk om jag blir gravid?! Barnmorskan helt lugnt: ?jo, det är ju det som är tanken?. Men jag kände mig inte ett dugg redo trots att jag gått igenom fertilitetsutredning och allt var planerat. 

Vill bara säga att ibland får man bara blunda och hoppa. Det låter ju som båda ni och TS är i en bra situation - men att skaffa barn är gigantiskt jättestort och då får man faktiskt vara nervös! 

Varför skulle man behöva vara 30 för att skaffa barn? Jag är 26 och har en dotter på ett år och fyra månader och precis plussat med barn nummer 2. Min dotters kusins mamma är 23 och har en 8 månaders och gravid med nummer 2. Om det är vad ni vill, kör bah :)

Det finns väl ingen anledning alls för dig att vänta? Förutsatt att tilltänkta fadern är med på tåget förstås.

Fast du kommer inte bli en såpass ung mamma att nån höjer på ögonbrynen. 25 är en fullt normal ålder om än strax under snittet. 

Förstår inte problemet?  Det finns inget som säger att man behöver vara 30 för att skaffa barn. Det bestämmer man helt själv. Du vill gärna ha barn, ja men försök bli gravid nu då. Du är väl i en jättebra ålder och plats i livet för det . 

Haha hade kunnat vara något jag skulle säga. När jag tog ut min spiral sa barnmorskan något i stil med lycka till och hoppas det går fort. Och jag kollar skräckslaget på henne och säger: ja fast jag vill ju inte bli gravid på en gång! Då hade jag vetat om att jag skulle ta ut spiralen den månaden i 5 år :D

Men det är väl som du säger, bara blunda och hoppa :)

Ja, det finns en hel del fördomar om ungt föräldraskap, men då tänker jag främst på kvinnor som får barn i åldern 15-20 år, möjligtvis ett par år till att man har svårare att bli bemött "som vuxen".
Att få barn vid 26/27 som du skulle få om ni börjar nu är inte ungt föräldraskap.

Om snittåldern för förstföderskor ligger runt 30 så innebär det ju inte att de flesta väntar till efter 30, utan rimligtvis är det rätt många som får barn både före och efter snittåldern.

Ni är ett stabilt par, har hus, har jobb. Det ni kanske inte gjort är att resa jorden runt i 10 månader, men hade ni velat det hade det varit avklarat för några år sedan. De flesta gör inte så.

Jag håller med Drottningen. Du behöver sluta fundera över vad andra tycker och tänker. Detta är ditt liv, och det verkar fånigt att rulla tummarna i 3 år bara för att du skall få en annan siffra på pappret. Folk kommer alltid ha åsikter om ditt föräldraskap, oavsett din ålder, och du behöver lära dig att ignorera detta.

Det ger väl sig själv tänker jag. När du är redo att strunta i omgivningens åsikter så kommer du vara redo/mogen nog att skaffa barn.