Hur bryter man mönster?

Ni borde snarare bryta med era respektive partners.

Om ni verkligen verkligen på riktigt måste bryta så vet ni ju vad ni måste göra. 
Frågan är ju snarare om ni är beredd på att ta konsekvenserna av att inte längre ha varandra och istället ta itu med vardagen som ni blundat för? 

Blockera alla möjligheter till att ta kontakt på alla plan what so ever. Dubbelblockera och trippelblockera. Byt mobilnummer om nödvändigt. Glöm bort varandra och radera allt. 

När ni nu brutit 20 gånger and still counting, borde ni kanske inse att detta oändliga brytande och återförenande är själva dynamiken i ert förhållande. Det är ett pseudodrama ni använder för att undgå den känsla av tomgang och meningslöshet som annars skulle prägla ert vid-sidan-av förhållande. 

Gör slut med era respektive så försvinner dessa band omgående. Så kommer ni snabbt att upptäcka hur tråkiga ni blir för varandra när ni måste umgås utan denna pseudodramatik.

Så har jag inte sett det. Vi har träffats timtal på daglig basis i månader utan att bli uttråkade. Bryten handlar snarare om att jag tyckt det blivit för jobbigt med känslor när vi setts ett tag och den inte så lilla detaljen att det är fruktansvärt fel. 

På samma sätt som med annat missbruk - för det är ju lite det, som detta verkar handla om - så måste du ju börja och identifiera vad det är som får dig att bryta det du bestämt dig för. Är det en tidpunkt, en känsla, en bra möjlighet, övriga problem. Alltså att försöka se ett mönster.
Kanske är det egentligen bristen på motivation.
Men vad det än är så först identifiera, isolera det avgörande och sedan hitta en avledningsmanöver då det blir som svårast.

Jag har varit i exakt samma situation och håller på att ta mig ur. Det är svårt..helvetiskt svårt!. Har man inte upplevt det själv så är det oerhört lätt att säga att man bara ska bryta med den partnern man har. Jag hör argumentet från hjärnan men hjärtat och hjärnan är inte alltid vänner. 
Jag har under 1 års tid träffat en annan man (är helvetes lyckligt gift) som jag har haft romantiska känslor för sen ungdomen. Han har legat gömd i mitt hjärta sen urminnes tider. Han kontaktade mig för över 1 år sedan och vi bekräftade då för varandra allt vi alltid känt samma känslor fast i smyg. Det finns ett sug mellan oss som är omåttligt! Vi har avslutat flera ggr för att sedan Inte klarat av att mista varandra. Som om man väntat hela sitt liv på varandra. Jag älskar honom och han mig..MEN jag älskar även min man. Svårt för vissa att tänka tror jag, kanske tom provocerande. För att det måste vara något som är problematiskt om man älskar fler än 1. Så är det inte för mig dock. Att älska denna andra man har jag gjort hela halva mitt liv. 
Kan man kalla sig poly kanske..isf enbart riktad polyamorösitet just mot denna man. 
Vi avslutade senast för 7 v sen och hörs inte alls..jag vet att han lider som jag och varje liten cell i mig skriker. Klarar vi det denna gången? Kanske..har hamnat i ett läge där jag måste välja och älskar samtidigt min man så högt. Livet med den andre hade krävt stora uppoffringar för oss bägge just nu så därför avslutade vi.
Men, som jag började..helvete så svårt! Det är som vi är varandras "själa drog" och abstinensen känns i varje andetag jag tar.
Vet min man om..japp..inte omfattningen men han vet att jag alltid haft dessa känslor för den andre och att jag har förmågan att älska dem likvärdigt samtidigt.
Det jag just nu är i är att allt handlar inte bara om kärlek  utan relation handlar om att få livet och kärleken att mötas. Vilket den andra mannen förlorar på....
Men som sagt..varje cell skriker efter honom..

Så länge att gå bakom ryggen på era partners är ett fullt gångbart alternativ så kommer det bara fortsätta. Så är det ju med all slags missbruk, så länge det inte får konsekvenser så finns heller inget incitament att sluta.

Sluta med att onödigt komplicerat livet - njut av det istället ????