Hur bryter man mönster?

Jag har varit i exakt samma situation och håller på att ta mig ur. Det är svårt..helvetiskt svårt!. Har man inte upplevt det själv så är det oerhört lätt att säga att man bara ska bryta med den partnern man har. Jag hör argumentet från hjärnan men hjärtat och hjärnan är inte alltid vänner. 
Jag har under 1 års tid träffat en annan man (är helvetes lyckligt gift) som jag har haft romantiska känslor för sen ungdomen. Han har legat gömd i mitt hjärta sen urminnes tider. Han kontaktade mig för över 1 år sedan och vi bekräftade då för varandra allt vi alltid känt samma känslor fast i smyg. Det finns ett sug mellan oss som är omåttligt! Vi har avslutat flera ggr för att sedan Inte klarat av att mista varandra. Som om man väntat hela sitt liv på varandra. Jag älskar honom och han mig..MEN jag älskar även min man. Svårt för vissa att tänka tror jag, kanske tom provocerande. För att det måste vara något som är problematiskt om man älskar fler än 1. Så är det inte för mig dock. Att älska denna andra man har jag gjort hela halva mitt liv. 
Kan man kalla sig poly kanske..isf enbart riktad polyamorösitet just mot denna man. 
Vi avslutade senast för 7 v sen och hörs inte alls..jag vet att han lider som jag och varje liten cell i mig skriker. Klarar vi det denna gången? Kanske..har hamnat i ett läge där jag måste välja och älskar samtidigt min man så högt. Livet med den andre hade krävt stora uppoffringar för oss bägge just nu så därför avslutade vi.
Men, som jag började..helvete så svårt! Det är som vi är varandras "själa drog" och abstinensen känns i varje andetag jag tar.
Vet min man om..japp..inte omfattningen men han vet att jag alltid haft dessa känslor för den andre och att jag har förmågan att älska dem likvärdigt samtidigt.
Det jag just nu är i är att allt handlar inte bara om kärlek  utan relation handlar om att få livet och kärleken att mötas. Vilket den andra mannen förlorar på....
Men som sagt..varje cell skriker efter honom..