Här samlas alla nattugglor!

Ja, hon var ju alldeles för söt, min stora lilla rescue hela vägen från Cambridge, MA, som min samojed bestämt adopterade på studs när vi hittade henne.

Men, på finmattan? Aja, det ska väl slitas på det också, som min mormor brukade säga. Få saker var heliga för henne.

Om jag inte råkar ut för stiltje eller har väldigt lite vind kommer det att ta en månad ungefär. Det kan jag tänka mig, fast vilken upplevelse ändå, det där att vara ett med vädrets makter kan vara mäktigt. Haha, nä det märks, speciellt där på våren och tidig sommar.Tack för att du delade med dig, intressant läsning! Jag ska erkänna att jag skrattade högt ett par gånger! Det där är ju fantastiskt och härligt absurt, på ett trevligt vis alltså. Man kan verkligen säga att det är säregna seder och bruk! Säkert mycket att vänja sig vid och säkert många gånger man blir häpen vid sådana situationer. Så du har studerat på konstskola, vad inspirerande! Kan tänkas att man får många nya idéer och infallsvinklar också. Det verkar också vara mycket ifrågasättande av vad som är konst och inte, vad som kan bli konst och i hur olika ämnen går in i varandra. 

Det där sista i stycket hade jag haft svårt för, kanske är jag för vek för konstnärliga experiment helt enkelt. Fast det visades väl inte för någon annan?

Ja, ett avslut är alltid en början och en början ett avslut. Skönt att en så lång lista nästan är genomgången. Jag förstår, du ska inte behålla henne. Det kan vara svårt att anpassa sig till nya miljöer, att finna sig till rätta och ro, så det är nog rätt och riktigt att ge henne miljöer som kan ge henne lycka och frid och en känsla av hemma.

Ögons etter. Sårande ord ur munnar som maler tuggummin, käkmuskler spänns, slappnar av. Invektiv, adjektiv. Lagsporternas gatlopp, försåtliga ben som sträcks ut, händer i ryggen som knuffar. Döps i förnedringens funt av porslin. I deras rike kan jag aldrig vinna en plats, vill inte heller.

Läppars etter. Hjärta härdas i askan av oskuldens naiva ruiner. Dusch, schh, låt maten tysta mun, låt skammen tiga still, vi talar inte om sådant här. Imma imma på spegel är, dölj den som skulden bär. Pling. Ett enda ord: förlåt

Flykt i grynings mörka timma. Tillbaka till den karga jord som är jag. Stiget ur urtidens hav.

Spiller den sårades tårar. Vilda ljungens hed tar emot kroppen. Vindsmekt i sval oktober. Havets böljande ström. Lyssnar till språk utan ord. Schh, behöver inte säga, havet vet, vinden kan, ljungen känner. Läkande kraft, torkar tårar, skänker lugn, svag ska bli stark igen. 

arenan.yle.fi/1-3917881

Jag måste sluta skriva på mina böcker. Jag känner mig melankolisk.

Jag får ta en dubbelnougat.

Ja, ett avslut är alltid en början och en början ett avslut. Skönt att en så lång lista nästan är genomgången. Jag förstår, du ska inte behålla henne. Det kan vara svårt att anpassa sig till nya miljöer, att finna sig till rätta och ro, så det är nog rätt och riktigt att ge henne miljöer som kan ge henne lycka och frid och en känsla av hemma.

Trist att inte komma någonstans. Jag kör också fast med jämna mellanrum. Då får jag byta bok. Komedier blir det dock inte. En komedi skulle inte överleva i mina händer. Det får bli tragedier istället. Jag får väl sätta Down by the River från BG3 på repeat och ta mig igenom det. Just nu har jag:
en grabb från en framtida dystopi som ska få en hjärnoperation för att byta ut sitt "internet"-implantat,

ett par tvillingbröder som återförenas efter 40 år ("alver" så de är fortfarande "unga vuxna")

ett par som vaknat i en värld där mat och beröring inte existerar

En motvillig kung som sörjer sin bästa vän samtidig som han försöker förhindra sina grevar från att börja kriga med varandra

En försvunnen, magisk, lillebror

En pojke mitt i en mardröm

En ung skald framför en kung, anklagad för brott

En ung rebell i en framtid när världen blivit invaderad av rymdvarelser

8 olika berättelser just nu med andra ord.

Skönt ändå i sorgen att den blev fin. God början borgar för bra fortsättning! Då kanske det blir det nya hemmet på heltid. 

Skönt att höra att det verkar lösa sig för hunden och att det blev bra med begravningen.

Det där med musik när jag skriver är väldigt knepigt. Beror på humör och vad jag skriver på. Ibland vill jag ha musik, ibland vill jag ha white/green noise och ibland knäpptyst.

Säg ifrån om du vill veta mer om de tre =P

Jag delar en cover av Down by the River så länge....

Ursäkta editeringen... =P

1 För att citera Zidane, den ena i paret, "Framtiden är hopplöst, urbota korkad". Efter tre krig på raken som höll i sig i närmare 200 år har världens population gått ner från 7 miljarder (sa jag att jag började skriva på denna 1998?) till lite mer lättskötta 20 miljoner ihopsamlade i och runt vad som en gång var Chicago har de hur mycket mat som helst. Det är bara det att istället för att äta maten som den är drar de ur alla näringsämnen och slänger resten. Istället tillsätter de näringsämnena i vad som i princip är cellulosa, eller bara rent vatten. Mat finns i 4 former: Vattenlösning, något som närmast liknar en smoothie eller milkshake, som gröt, och som bar. Alltihop smakar naturligtvis... papp, ungefär. Detta har samma orsak som att de inte rör vid varandra; det började som åtgärd emot epidemierna i krigens spår. Sen blev det en vana. Och denna icke-beröring gäller även spädbarn. Deras fysiska behov sköts av robotar, såna där gammaldags som de tänkte sig på 50-talet, inte vår tids mer människonära androids. Med en spädbarnsdödlighet på nära nog 50%. För ett par som lämnade 4 barn efter sig när de "dog" för 600 år sedan är det så klart något som måste ändras. Exakt hur... de jobbar på det.... I sanningens namn hittade jag på detta för att jag hade uttömt deras liv i "nutid".

2 Grabben, Alex, fick implantatet i muta av sina föräldrar när han var 4. Det var 21 år sen. Det behöver bytas ut så att hans hjärna inte förvandlas till pölsa. Tur att han är en av galaxens rikaste 20-åringar för han... återupptäckte musik med text genom att köpa hela FNs bibliotek av kultur från före år 2300 för 10 cent och se Skönheten och Odjuret =P.

3 Denna lilla pojke vid namn Yevnarel drömmer att hans klan har försvunnit och deras "landskepp" och skogen runt om brinner. Han är helt ensam, den enda andra i drömen är den gigantiska vargguden, lika stor som ett landskepp (ungefär som en husvagn). Vargguden fungerar ungefär som djävulen abrahamitisk mytologi. Ofta sedd som något ont/dåligt men det är svårt att vara tvärsäker på det om man synar sagorna lite. Vargguden vill uppenbarligen något med hur ska en rädd 7-åring förstå det?
Oh, berätta gärna mer om du känner för det. Jättar är alltid intressant hur olika människor och kulturer tänker om de, för det finns i tror jag exakt alla kulturer jag känner till, fast i olika tappningar.