Vill ha honom tillbaka

Seriöst, ge fan i folk som inte vill ha med en att göra. Hur svårt det än är så respektera folks nej. Vill du själv bli påtvingad en annan människa? Ångrar han sig så kommer han tillbaka men den chansen blir inte större ju mer du tränger honom, det kan jag lova dig.

Det är tufft, men du är ingen tonåring. Dvs. du vet att det kan hända. Och att en relation inte är så där jätte-säker än, när man har en lång-distans-relation, bor i olika städer. Om han nu känner att han inte har lika mycket känslor för dig, att det inte räcker, så är det tyvärr inget du kan göra åt det. 

Känner igen mig i TS:s situation. Har själv precis blivit lämnad för tredje gången under 10 månader (även vi var tillsammans i drygt 1.5 år), av samma kvinna. Hon säger att hon älskar mig och tycker om mig mycket, men lämnar mig trots det. Orsaken var att hon förlorat lusten till sex och att jag inte har förlorat den, vilket gör att hon kände sig stressad att gå och lägga sig. Där sprack det för oss, och en fantastisk kvinna, försvann, för tredje gången. Visst sex är trevligt, men absolut inte det viktigaste. Lusten kan försvinna under period i ens liv av olika anledningar, men hon gjorde det enkelt och avslutade istället. Tror det även finnas annat i hennes liv som påverkade hennes beslut, men inget som jag kan påverka.

Bästa rådet, är att försöka gå vidare, hur jobbigt det än låter, fokusera på annat. Jag försöker själv med det, men kan i och för sig inte låta bli att som här, skriva av mig lite.

Efter en eller två månader, tror jag han kommer höra av sig, såvida han inte hittat någon ny. Man glömmer lätt det trista och kommer ihåg det trevliga, efter en tid passerat. Dock viktigt att inte försöka tjata i form av mail, SMS, telefonsamtal eller på sociala medier, då det bara visar att man är desperat och det inte inte attraktivt.

Det är svinjobbigt att bli lämnad och att lämna, klart att man i vissa fall vill reda ut, säga sin sak, försöka bli förstådd o.s.v . I din situation låter det ju lite så att om det verkligen är så, så känns det som att man kan å vill reda ut det, men man kan inte tvinga någon å ibland är det bara stopp.

Men jag vet också att när jag gör slut vill jag inte va mer än nödvändigt salty, så jag låter mjukare än jag är då det är så onödigt att slakta någon, klassiska its not you its me typ, för det är inte alltid någons fel, bara att man inte klaffar. men kanske är det tvärtom att det är lättare att gå vidare om man blivit slaktad känslomässigt, om man känner att det verkligen inte finns någon väg tillbaka.

Hur som är det så galet osexigt och pissjobbigt med efterhägnsna människor som inte har självrespekt nog att inte krypa, tigga å be. Det låter drygt men det absolut bästa rådet å bästa sättet att få någon tillbaka är att gå vidare.

Sen får man hantera vilsenheten, att inte ha förstått mm, det enda man egentligen behöver förstå är att den andra inte vill.

Hoppas det går bra för er. jag är på andra sidan å jag hade antagligen sprungit tillbaka om han inte va så förbannat respektlös å efterhängsen å om han gett mej lite space. :(

Håller med, riktigt jobbigt att bli lämnad, säkert också jobbigt att vara den som tar beslutet, att lämna en relation.

I vår situation, har jag en välordnad tillvaro med ett bra och tryggt jobb, boende och ekonomi. Hon sitter i det helt omvända, inget fast jobb (jobbar timmar ibland, men något hon inte trivs med), studerar och ett boende som hon behöver lämna. Hon hoppar mellan olika utbildningar, då hon har svårt att bestämma sig, vad hon vill läsa, men det har nu pågått i snart fem år. Bara under vårat förhållande (drygt 1.5 år) har hon bytt inriktning fyra gånger. Hon har dessutom en ekonomi som inte går ihop. Jag har ett vuxet barn och hon två som bor hemma hos henne (halvtid) i ytterligare 5-10 år. 

Jag tänker att hennes livssituation skapar stress/oro och vid senaste byte av utbildning (februari i år), sa hon att hon kände sig deppig. Känns som hennes beslut inte bara handlar om mig, utan om henne själv, en flykt från något, men det är hennes känsla och hennes beslut, så rätt för henne.

Håller med dig om att det bästa är att fokusera framåt, försöka glömma och gå vidare, hur jobbigt det än känns för stunden. Vet att det bara är en känsla, men den kommer gå över med tiden.

Efterhängsna personer, är absolut inte attraktivt eller sexigt på något sätt, så jag försöker aktivera mig på olika sätt och ska inte kontakta henne. Kommer hon framöver på att hon ångrat sig, är jag öppen för att prata, men så länge inget har förändrats, kommer historien sannolikt att upprepa sig och det är inget jag vill uppleva igen.

Det låter som en stormig person som inte riktigt vet var hon har sig själv. Detta smittar såklart av sig på relationer. Fint att du är så tålmodig av dig, hoppas du mår bättre. O hittar någon som är lika säker på dig som du är på henne.

Träffar man henne, upplever man henne som lugn och trygg. Relationen har, förutom hennes avbrott i relationen, varit lugn och harmonisk, men så här efteråt, funderar jag på vad som pågick, och fortfarande pågår, inombords hos henne.

Har tidigare frågat henne, om boende, ekonomi och jobb, stressar eller oroar henne, men det har hon svarat nej på. Kanske är det så, eller så vill hon inte dela med sig av hur hon faktiskt känner i det fallet. Om jag själv varit i hennes situation, skulle jag vara väldigt stressad, men det behöver naturligtvis inte vara detsamma, som att hon behöver vara det, bara en observation genom mina egna glasögon.

Min son (som är vuxen), som verkligen har varit ett stöd för mig, tycker hon haft en allmänt negativt inställning till det mesta, något som blivit allt mer tydligt med tiden, enligt honom.

Har tidigare varit gift med en fantastiskt fin kvinna och som drabbades av utmattningsdepression. Inget som syntes utåt på henne, men så här efteråt, var hon under sista halvåret, mer tillbakadragen och pratade i negativa termer, men just då, tänkte jag inte på det, då man lätt blir hemmablind, efter ett långt äktenskap. Vill inte säga att denna kvinna har drabbats av liknande, för jag är definitivt inte någon psykolog och kan göra den bedömningen, men jag ser än dock vissa likheter, som negativ inställning, uppgivenhet och viktiga val som ter sig ologiska, åtminstone för omgivningen. 

Jo, jag har varit tålmodig, men som det ser ut nu, har jag svårt se någon framtid med den kvinnan, även om hon skulle vilja komma tillbaka, för vad har hänt sedan uppbrotten?

Det låter ju som att han kanske har kommit till insikt om att hans känslor inte är lika starka för dig som dina är för honom.
Kanske vill han ge dig en ärlig chans att träffa någon som kan besvara dina känslor.
Jag lyckades få tillbaka mitt ex 2 ggr.
Men så här i efterhand så inser jag ju att det inte var värt det.
Inget blev bättre utan snarare tvärtom.
Tar det slut så gör det det av en anledning.
Jag började gå på samtalsterapi och det hjälpte mig att börja jobba med mig själv och hitta tillbaka till mig själv.
Och idag är jag lyckligt gift och har barn med en underbar man.
Så kanske skulle samtalsterapi vara något för dig?
Och gå ut med dina vänner,gör dig snygg och ha roligt.
Gör det för din egen skull,för att du ska må bättre.
Kanske kan du träffa en annan man på köpet.

+1

Jag tror tyvärr att du inte skulle må bra av att få honom tillbaka. Visst, just nu kanske det känns förjävligt men i det långa loppet är det bättre att släppa taget och gå vidare. För om han nu skulle komma tillbaka skulle tilliten vara borta och det här skulle bli en ständig påminnelse. Sorry, jag vet att det inte är vad du vill höra men det är dessvärre sanningen.