Anonym (Backa) skrev 2022-04-22 21:00:09 följande:
Det är svinjobbigt att bli lämnad och att lämna, klart att man i vissa fall vill reda ut, säga sin sak, försöka bli förstådd o.s.v . I din situation låter det ju lite så att om det verkligen är så, så känns det som att man kan å vill reda ut det, men man kan inte tvinga någon å ibland är det bara stopp.
Men jag vet också att när jag gör slut vill jag inte va mer än nödvändigt salty, så jag låter mjukare än jag är då det är så onödigt att slakta någon, klassiska its not you its me typ, för det är inte alltid någons fel, bara att man inte klaffar. men kanske är det tvärtom att det är lättare att gå vidare om man blivit slaktad känslomässigt, om man känner att det verkligen inte finns någon väg tillbaka.
Hur som är det så galet osexigt och pissjobbigt med efterhägnsna människor som inte har självrespekt nog att inte krypa, tigga å be. Det låter drygt men det absolut bästa rådet å bästa sättet att få någon tillbaka är att gå vidare.
Sen får man hantera vilsenheten, att inte ha förstått mm, det enda man egentligen behöver förstå är att den andra inte vill.
Hoppas det går bra för er. jag är på andra sidan å jag hade antagligen sprungit tillbaka om han inte va så förbannat respektlös å efterhängsen å om han gett mej lite space. :(
Håller med, riktigt jobbigt att bli lämnad, säkert också jobbigt att vara den som tar beslutet, att lämna en relation.
I vår situation, har jag en välordnad tillvaro med ett bra och tryggt jobb, boende och ekonomi. Hon sitter i det helt omvända, inget fast jobb (jobbar timmar ibland, men något hon inte trivs med), studerar och ett boende som hon behöver lämna. Hon hoppar mellan olika utbildningar, då hon har svårt att bestämma sig, vad hon vill läsa, men det har nu pågått i snart fem år. Bara under vårat förhållande (drygt 1.5 år) har hon bytt inriktning fyra gånger. Hon har dessutom en ekonomi som inte går ihop. Jag har ett vuxet barn och hon två som bor hemma hos henne (halvtid) i ytterligare 5-10 år.
Jag tänker att hennes livssituation skapar stress/oro och vid senaste byte av utbildning (februari i år), sa hon att hon kände sig deppig. Känns som hennes beslut inte bara handlar om mig, utan om henne själv, en flykt från något, men det är hennes känsla och hennes beslut, så rätt för henne.
Håller med dig om att det bästa är att fokusera framåt, försöka glömma och gå vidare, hur jobbigt det än känns för stunden. Vet att det bara är en känsla, men den kommer gå över med tiden.
Efterhängsna personer, är absolut inte attraktivt eller sexigt på något sätt, så jag försöker aktivera mig på olika sätt och ska inte kontakta henne. Kommer hon framöver på att hon ångrat sig, är jag öppen för att prata, men så länge inget har förändrats, kommer historien sannolikt att upprepa sig och det är inget jag vill uppleva igen.
