Heartbreak

Min ungdomskärlek som dumpade mig.
Var riktigt under isen, tappade aptiten och sov inget, bara grät.

Låtsades att jag var över honom och fortsatte att umgås med gänget och låtsades att jag kunde vara vän med honom. Hoppades att han skulle inse sitt misstag.

Men till slut var jag tvungen att inse att det inte gick. Fick veta att han kört dubbelt med en annan tjej (från samma gäng) under vår sista tid ihop och att flera av vännerna vetat om det.
Jag bröt med större delen av gänget.

Succesivt gick det över...inte  för att jag träffade någon annan utan för att hans glans bleknade.
Insåg att han egentligen var en feg och omogen person.

Nu är jag inte ungdom längre. Gift och har barn.

Tror faktiskt att den värsta sorgen för mig är att se mina barn växa upp utan pappa. Jag lämnade honom när barnen var ganska små, för allas välmående, men var då inte beredd på att han omedelbart skulle flytta utomlands och försvinna ur våra liv... Men jag har haft tur i livet, alla mina nära och kära lever!!!

Min sorg var (är inte längre) att jag inte blev bekräftad på något bra sätt när jag var liten. Ett känsligt barn vars föräldrar inte hade förmågan att se. Det har kostat mig ett halvt liv i ledsamheter och ältande.
Under större delen av mitt vuxna liv har jag haft låg självkänsla, varit osäker och orolig, hamnat i fel relationer, anpassat mig för mycket, haft depressioner och ångest och varit extremt vilsen.

Många heartbreaks... har inte kunnat hantera separationer alls... 
I dag kan jag se på dem med helt andra ögon. Efter flera års grottande i mig själv med terapi och viljan att förstå och förändra mina egna beteenden så har jag landat i att separationer ofta är logiska. De sker av en anledning där även jag är delaktig (medvetet eller omedvetet). Man är två, och allt den andre gör eller inte gör påverkar.
Alla uppbrott och smärtsamma lämningar jag varit med om var liksom fel från början, det var helt fel personer för mig. Men jag visste ju inte bättre.
Idag vet jag vilka personer jag inte vill släppa in i mitt liv. Och vilka människor  jag vill behålla i mitt liv.

När en kille jag träffade i ett år var otrogen. Han kastade så mycket skit på mig så det var helt galet. Alla hemska ord man kan komma på sa han, bröt ned mig totalt. Jag gjorde ju ingenting heller , mer än frågade om han hade någon annan då jag kom på det. Han kallade mig ord som psykfall, störd, efterbliven, idiot, äckel, ful osv. Han ljög i mitt ansikte och sa att han aldrig har ens hållt på med mig eller träffat mig och skrattade samtidigt. Att det var var något jag hittat på själv. Men när jag började gråta sa han att han bara skojade. Försökte jag släppa honom och om jag slutade svara, skickade han flera nya sms där han kallade mig fula saker igen. Nästa sekund sa han att jag var världens snällaste och finaste tjej. 

Hela situationen var bara helt ofattbar. Har nu i efterhand fått veta att han hade hört rykten om mig och det var därför han gjorde som han gjorde, han försökte kräva att jag skulle erkänna att jag var störd. Att det var något fel på mig. 

Men det var ju inte det. Besvär med ångest har jag. Men inte mer än Så. Det är ju dessutom kanske inget man säger det första man gör till någon man tror är otrogen.

Så själva otroheten brydde jag mig inte så mycket om. Det var skönt när jag en dag såg henne där och kunde släppa det. Det var liksom som jag trodde hela tiden. Hon tror väl På honom, att jag bara var en störd tjej som var efter honom. Men han var otrogen mot henne med. Men det för hon väl tro isåfall. Det som gjorde mest ont var dessa fula ord och lögner.