Mola + Missfall

Har inte varit med om Mola men missfall och jag har slutat räkna efter 7, väntar dock mitt sjunde barn nu och är lika orolig för varje dag.
Näst sista missfallet var i v.22+2, den tiden var hemsk men min sambo han stöttade mig lika mycket som han gjorde de gånger tidigare vi förlorat barn, hans kärlek och våra barn gjorde vardagen så mycket lättare, visst.. Det tog länge innan jag ville vistas ute bland folk, de yngsta fick icke till dagis för jag kunde inte helt enkelt.. Jag vet att ett missfall tar på alla krafter, sorgen man bär är outhärdlig men ta vara på de lyckliga stunderna i ditt liv, din man, dotter och familj.. Hur ledsen man än är så mår ingen bättre utav det, sörj i form av att skriva, rita/måla, sjung, lyssna/se på något som glädjer dig, gör dig lugn, får dig att skratta, träna, Yoga, mindfulness.. Jag tänker då inte sitta och säga att allt går över, klart som faan att du kommer bära med dig detta livet ut, dock så kan det hjälpa med processen att hantera känslorna och detta gäller inte bara missfallet men även ekonomin och annat som kan ligga och gnaga.
Jag hoppas innerligt att du får all hjälp du förtjänar, att din man står tryggt vid din sida och att din dotter växer och mår bra. 
Jag har ingen dunder magi när det kommer till ekonomin men jag hoppas att även den reder sig så du slipper att gå på knäna.

Ta väl hand om dig och hoppas att jag inte gjorde dig mera upprörd, ledsen eller trampade på en eller tio tår. 

Tackar så hjärtligt för dina otroligt fina ord.
Jo tungt har det varit många gånger och även är.
Men jag försöker bita ihop, för min, sambons och barnens skull. 
Min oro för detta liv i magen är stark, önskar så att allt går bra, hela vägen.
Orkar nog icke 'gömma mig igen' som jag gjorde de gånger tidigare.. Men att ha något att göra när sorgen kryper på hjälper. 

Gör så, det är så avkopplande på så många sätt..
Jag sjunger för de barn jag mist och de barn jag har,  min sambo och hans familj men även vänner får höra mig 'gala', jag kluddar på små papperslappar, räkningar, kaffefilter, ja allt jag kan hitta.. Har kanvasdukar, staffli, kolpennor, konstnärspennor, barnens pennor, tusch, kritor och bläck.. Nej, jag är ingen konstnär men tycker det är roligt att skapa, vara kreativ och låta hjärnan arbeta.
Yoga kör jag och min sambo tillsammans och ibland så är även barnen med.

Så vackert av dig, han är garanterat stolt över sin mamma, hennes styrka, hennes förmåga att hålla ihop och alla de vackra ord hon skriver till/om sin prins.

Hemska individer (de förtjänat inte att få kallas människor).
Må dessa få känna samma smärta om än inte ännu värre.. Sedan så kan de rannsaka sin enda hjärncell för det onda dem utsatte dig för. 
De ska vara glad att jag inte vet vem dessa är (förhoppningsvis). Men dig hade jag gladeligen funnits för i verkliga livet och inte bara över text.
Men ibland så får man ta allt som det kommer/blir, så en dag.. När jag är stark nog att visa mig.. Kvinnan som fått fler missfall än vi har fingrar på våra händer.

Jag skrev det jag själv hade velat höra, 
fått veta att jag icke är/var ensam varken då eller nu.
Du har mitt fulla stöd.
Jag hoppas att du lyckas somna,
jag står och värmer mat till min sambo som strax kommer hem efter lång arbetsdag.
Barnen sover sedan länge... det lät lockande, jobbar på lasarettet så är hemma lagom att hämta de små på dagis. Hahaha.

Tack, är lite nojig ska på ultraljud på måndag, idag är jag i v.12 (11+4).
Jag tackar dig som ödmjukast och önskar dig detsamma.

Kram.