Abort eller inte?

Jo, är mitt tredje barn men aldrig känt så här innan. Är en ny pappa också och det gör mig osäker på allt. Vill inte få ännu ett barn på halvtid om det skulle skita sig. Känner väl mig osäker på hela situationen och om jag egentligen känner mig färdig. ville ju iofs från början men nu känns det bara svart. Vissa tecken från blivande pappan bidrar också till osäkerheten. 
Har pratat med ett par vänner redan ich jag vet att det måste vara mitt beslut men jag är så rädd att välja fel.

Vi har varit tillsammans i 3 år och bor ihop sen i somras. Vi har ju alltid tänkt en framtid. Han ser gärna giftemål och önskar barn hett. Så han vill ju gärna bli pappa. Det jag är fundersam över är om han inser vad som krävs när man har barn. Att han måste anpassa sig och ge avkall på saker. samt att det är jobbigt och tungt många gånger. Mina barn är det jag som tar hand om och fixar allt praktiskt med. Han är ju med oss när vi gör saker osv men inte så att han hämtar eller lämnar i skola/fritids när han är ledig eller har koll på läxor, aktiviteter osv. Så rädd för att jag kommer bli slutkörd med allt ansvar och han kommer stå där och inte fatta nåt typ. Han har inte direkt varit nåt bra stöd nu när jag mått dåligt i början?

Ja, det är ju alternativen. Tror inte han skulle förlåta om jag väljer abort heller. orkar Bara inte hamna i en situation där jag igen är ensam ansvarig över allt. Vi för diskussioner här hemma men kommer väl ingen direkt vart. Därför jag tänkte om jag skulle prata med nåt proffs kanske. Försöka reda i tankarna. Det brinner ju lite i knutarna och kroppen är ju full av hormoner som självklart påverkar dom också. Om livet ändå vore enkelt?

Vi pratar nog lite om varandra. Sa tillexemoel att jag var orolig över att orka ansvar över 3 barn och då sa han att det var ju bara 2,5 för bebisen delar vi ju på Samt att det finns många med fler barn som orkar.. så han förstår inte riktigt Hur jag menar. Han har Också en tendens att bli sur och dra sig undan när jag mår dåligt och det blir ju en oro för mig då jag vill och behöver han stöd. I morgon ska barnen till sin pappa så då får vi sitta ner i lugn och ro och prata och se om vi kan nå fram till varandra.

Jo, det är det jag vill undvika att göra. Åt något håll.

Absolut skulle det vara en idé. Men osäker på hur han känner inför det. Men ska lägga fram som förslag!

Känner ändå att bättre att ångra sig nu än att ångra sig senare. Vi försökte prata igår igen och jag la fram min farhågor. Mest är Det ju att stå ensam med allt och inte få något stöd. Han känner sig såklart förolämpad och går i försvar och det enda jag fick var att är det så jobbigt så gör en jävla abort då. Jag vill ju att han ska möta mina rädslor och visa att han finns. Det jag märker är att det har eskalerat senaste veckorna. Han drar sig undan och beter sig som han är arg på mig ungefär. Kanske också en reaktion på graviditeten men börjar få smått panik här. 

Jag vet också att mina tidigare barn är mitt ansvar. Jag vill också spendera all tid jag kan med dom när dom väl är här. Men det gör också att jag blir rädd för att orka allt. Just nu så känns det knappt som jag ror runt vardagen med tröttheten och illamåendet men jag har ju inget val. och där kanske lite stöd och kraft från sambon hade underlätta. Är som sagt inte hans barn men det är pga hans blivande barn min ork tryter och då kan man tycka han skulle backa mig. Åtminstone när jag ber om det. Känner bara kaos just nu. Självklar vill jag inte genomgå en abort så här sent men samtidigt vill jag inte stå där med skägget i brevlådan sen heller.

Absolut är det ju så. Och jag har inte sagt att han inte kommer klara föräldrabiten heller. Det jag är osäker på där är att jag återigen ska behöva projektleda hela alltet. Det är som idag när han tydligen inte kan komma ihåg att kattlådan ska rensas varje dag men om jag bara påminner så gör han det Enligt honom. Och jag funderar ju då på hur svårt det ska vara att ta sig i kragen och själv komma i håg det. Går ju om man vill. Sen finns det situationer i vår bakgrund som jag inte vill gå in på där jag verkligen behövt hans stöd men han tydligt gjort tvärtom. Det är han medveten om och vi har pratat om det många gånger men samtidigt så faller han in i det beteendet varje gång jag inte mår toppen och är glad och pigg typ. 

jag vet oxkså att barnen förstår men jag vill inte att det ska gå ut över dom mer än nödvändig. och förhoppningsvis går illamåendet över men så kommer foglossning osv samt känner jag att antingen är vi en familj och ställer upp för varandra eller inte. Jag tänker inte sitta i ett hem och ha två familjer. Och där är han ense och säger att han håller med och vi pratar om vad han kan göra men sen händer det inte så mycket mer.

jag känner att det finns så mycket rädslor hos mig och det sa jag till honom igår. Mycket är ju från bagage man har med sig tidigare. Jag bad honom att kanske bara möta mig i detta. Allt i diskussionen handlar inte om honom heller men jag vet inte. Kanske har jag fått en knäpp då och bara ska lalla på och låtsa som ingenting. Hoppas på det bästa och var redo att klara mig själv. 

Tack för alla svar och tankar. Har pratat med några vänner och tänkt en massa men jag kan inte förmå mig till att ringa varken barnmorska eller Gyn. Mår dåligt i situationen men skäms samtidigt att jag hamnat här. Vi har försökt att prata hela vecka här hemma men hamnat i nåt dödläge. Vad jag än säger så blir det fel och han undrar bara när vi ska bli vänner igen och allt ska bli som vanligt typ. Han förstår verkligen inte vad jag känner och menar. Varför jag känner oro. Han blir bara arg när jag tar upp mina funderingar typ. Ett annat problem som har dykt upp är att han är lite för glad i alkoholen. Det har enligt mig eskalerat sista veckorna. Han typ ?hämnas? genom att bli full om han är ledig. Och när jag lyfter det så säger han bara att han har rätt att göra vad han vill och jag ska inte säga till vad han ska göra. Allt är så destruktivt här hemma nu och jag känner bara att jag har låst mig och förnekar allt. Fasen. vet inte om vi kommer lösa nåt överhuvudtaget eller om allt bara kommer gå i kras. Jag vill inte göra en så här sen abort men känns snart som jag inte har så mycket till val.

Har inskrivning bokad på måndag och ett kub bokat om ca 2 veckor. 

Känns lite som att allt han eller jag säger nu blir fel. Idag började han prata om semestern och att han ville att vi skulle åka iväg nånstan osv. såklart önskvärt och mysigt om allt är bra. Men då påminde jag om att ekonomin förmodligen inte kommer vara toppen då jag kommer få gå hem från jobbet så tidigt osv och att jag hellre prioriterar att lägga pengarna som finns på roliga resor med barnen i sommar. Då blev han sur och menade att alla andra prioriterar partid och bla, bla, bla. Han fattade då inte när jag sa att jag gärna hade åkt nånstans bara vi men att just nu kanske inte ekonomin kommer finnas och att det måste få vara så en period. och Jag blir direkt irriterad på att han inte inser att jag om jag måste välja prioriterar barnens sommar framför vår egen. Vi är ju ändå i första hand en familj. men han blir ju då sur för att jag gör den prioriteringen. Suck. Känns som vi båda fattar vad den andra menar men ändå blir allt tjafs. Fattar att det kanske inte är lika självklart för honom men han valde ju ändå en som har barn sen innan och borde ju fatta vart prioriteringen hamnar då? Eller tänker jag helt fel här?