Att bara kunna vänta

Egentligen ingen diskussion kanske.
Har funderat på att starta tråd länge bara för att få skriva av mig.

"Det är inte länge"
"Slappna av och sluta tänk"
"Stressa inte"

Well. Inte länge: 7 månader känns långt. 7 gånger negativt.
Jag är snart 35, så 7 gånger räknades som giltigt själ att komma in till fertilitetsenheten. 
Vi fick brevet igår...
Dessutom har han barn sen innan, jag inga barn.

Slappna av och sluta tänka: säger man kanske inte till en person man vet kan börja tänka på saker som hände 10 år sen och analysera det ;)

Stressa inte. Well hela hösten var stress, så pass att jag grät dagligen av utmattning ett tag, detta helt pga jobb.

Så självklart jobbar jag med mig själv att bara vara.

Men nu står vi här igen...
Lördag, mensen kommer på måndag (alltid måndag sen 8-10 månader tillbaka..) har börjat fått spottings och världens mensvärk och självklart testade jag igår.

Kroppen berättar tydligt att det är mens på måndag.
Så igen, inget ägg som valde att stanna.

Inom 90 dagar får vi komma in, min man är superfin som ställer upp, och tillochmed beställer spermaprov redan till nästa vecka.
Han gör det för min skull och det ger mig sådant.... lugn?
Jag känner mig så bekväm med att få prata av mig, men samtidigt vill jag inte att han ska höra demonerna i mitt huvud, att jag tänker på detta betydligt mer än honom osv.

Därför skriver jag... nästa vecka blir det blodprover på mig och ja.

Vet ni vad jag ärligt hoppas? Att ni när vi är inne i systemet, så slappnar min hjärna och kropp av och Poff! Så kanske det tar sig.

Men denna hjärna och kropp, kom igen!
Av någon anledning trodde jag att det var denna gång det tagit sig.
Men gråta en skvätt och komma upp igen <3