Hur skall jag få min snart 30-åriga son att glömma det förflutna?!

Jag ville inte att han skulle vara en sådan som blir överkörd. Vara en person som är lättlurad.

 

 

Jag känner ingen ånger eller skuldkänslor, för att jag vet hur jag hade det!  Det där med att jag slog honom för att han köpte biljetter åt sina vänner, berodde på att jag inte vill ha en son som alla kör över och vara en sådan som blir lurad.

Men vad betyder imitationerna. Det har alltid varit en gåta för mig och nu när jag drog upp det, vart jag återigen väldigt nyfiken. Jag vart alltid så stum när jag såg honom sådär.

 

Kompisar kan ha sina egna pengar.

Men varför imitera?

Du är absolut inte mitt barn. Du är inte min dotter. Jag har däremot önskat att jag fick två flickor. Men fick två söner i alla fall. När jag var gravid med min yngsta son, liksom, var foster i min mage, så hoppades jag på att det skulle vara en flicka. Men det vart en pojke istället.

Med tiden har jag dock lärt mig känna kärlek till mina barn.

Hade varit fin med två döttrar!
Dessutom ropade jag aldrig på min äldste son att hjälpa till med något. Han kom automatiskt och tyckte själv att sin lillebror var dum i huvudet.

Du är inte mitt barn!
Jag har ingen dotter!

Anledningen till att han brutit kontakten med mig, är p.g.a att han inte vet bättre. Kolla hur han betedde sig.

Varför imiterade han mig?
Om han tyckte att händelseförloppet var bedrövligt. Varför då själv upprepa händelseförloppet med imitationen.

Om han en gång var glad, snäll och kärleksfull pojke. Varför väljer han att inte fortsätta med det?

Jag är inte hennes mamma! Jag har absolut ingen dotter!

Jag har inte favoriserat någon i familjen. Faktum är att jag faktiskt tyckte väldigt mycket om den yngste, om man nu ''måste'' sätta en punkt för OM jag har favoriserat  Min yngste son var full av kärlek. Han älskade mig och sa det ofta. 

Men hur kan det ha blivit missförstod med min favorisering av det äldsta sonen? 
Min äldsta son ville gärna ha en födelsedagsfest. Jag anordnade det, men det var väldigt jobbigt och jag ville aldrig mer göra något sådant en gång till. Så min yngste son blev aldrig firad.

Min yngsta son blev alltid av med sina leksaker. Men min äldsta sons leksaker blev kvar. Anledningen varför jag pratade med honom, om jag var tvungen att ge bort hans saker. Så frågade jag alltid honom och pratade med honom.

Det beror på att min äldste son blev så arg och okontrollerad. Att jag visste på förhand att han förmodligen skulle bara blev förbannad och sedan ta söder saker i mitt hem.

Därför gavs min yngsta sons leksaker bort, utan att jag sa något till honom. Han fick istället se det på plats hur hans leksaker försvann till sina kusiner och på andra ställen. Det enda han gjorde var att gråta, men det var något som gick över och jag fick inga konsekvenser, så som att han tog mina saker eller tog söder något. Han grät bara och det var enkelt att hantera.

Däremot i äldre dar, vart min äldste son den bäste och favoriten. Det var i tonåren, som jag började tycka om min äldsta son mer och mer. Just för hans sätt att vara emot mig, vara social och trevlig m.m. Men min yngsta son, vart i princip apatiskt och det gick inte att prata med honom överhuvudtaget. Jag försökte hela tiden att få honom att komma och kolla på TV eller bara en allmän umgänge. Men det gick inte alls att ha en kommunikation med honom.

Så det där med favorisering, vart inte förs båda vart äldre. Alltså i tonåren. 14-16.

1) Mötesrum på en anstalt?!

2) Jag försöker faktiskt få ordning på familjen. Så min son kommer tillbaka och vi alla umgås!

Normalt att inte kunna släppa det efter X antal år?

1) Det är lite pinsamt att mina vänner inte fått se L (min yngsta son) på ett tag. Vad skall jag ge för förklaring eller ursäkter? Jag har bara sagt att han givit sig iväg och tagit pappans parti, utan att ens pappan varit där. Jag har sagt: ''Han har dragit och förmodligen saknat pappa så pass mycket att han valt att få kontakt med pappan igen i varje pris och att min ex-man bara tillät det.'' - Hur annars skall jag tala om för mina vänner, varför inte L syns i trakten. Jag har sagt lite smått att jag har små kontakt med honom och att han numera jobbar i en annan stad.

2) Jag gav bort leksaker för att när jag skulle träffa min släkt, så ville jag inte komma tomhänt.

Alla tycker det är fel att slå och att säga att sonen stuckit för att denne inte vill ha med mig eller med sin storebror att göra, är pinsamt.

Att säga att jag slagit mina barn, är pinsamt. Alla tycker att det är fel att slå.

Jag har aldrig sagt att det är rätt eller bra att slå. Men jag själv befann mig i en stor jobbig position.

Var det inte du som skrev: ''Det där med leksaker behöver sonen släppa''. Någon skrev det i alla fall och då lät det som om att jag visst fick medhåll, just för att som tonåring och vuxen, drar upp det titt som tätt, är lite knasigt. Varför inte bara gå vidare? Ok, han avrt ledsen som barn att hans leksaker gavs bort. Men det kan väl inte vara normalt och klokt att älta runt det som tonåring och vuxen? Sist jag träffade honom i alla fall, så sa han: ''Dy slog mig och gav bort mina leksaker''.
Jag älskade mina barn (såg inte kusinerna som mer värda), men jag tänkte att det känns pinsamt att komma till släkten utan att komma med någonting. Så då fick det bli leksaker. Det är unik gåva. Jag träffade släkten en gång per år. Nästan alla sommar åkte vi dit och leksaker fick kusinerna.

Ja, L såg på medan hans leksaker gavs bort. Men det där har varit väldigt länge sedan!

Hur kand et vara normalt att fortfarande vilja ha tillbaks sina leksaker?

1) I flera års tid imiterade han mig, enbart för att jag skall inse att jag gjort fel och be om ursäkt? I flera års tid, alltså?

2) Äldsta sonen var inte mer omtyckt, när båda var barn. Det var i sådan fall något han missuppfattade så, just för att storebror vart firad, men aldrig han. Dock blev storebror endast firad en gång. Men jag insåg vilket jobb det var och tänkte aldrig utsätta mig för det igen. 

3) Att yngsta sonen blev mer och mer slagen av äldsta sonen efter att båda blev stora barn. Så är det svårt för mig att förhindra bråk och slag. Vad skulle jag gjort och hur skulle jag gjort det?

Info: Äldsta sonen vart inte mer omtyckt förs i äldre dar. Den yngsta beteende sig lustigt mer och mer ju mer han kom in i tonåren. Den äldsta började uppskatta mig mer och mer och våran kemi bara växte och blev stabil.

Så visst blev hans och min kontakt mer tightare. Medan den yngsta valde själv att ha mindre kontakt och slutligen försvinna helt ifrån våra liv. Jag försökte dock få honom tillbaks.

Men uppenbarligen vill han inte ge mig en chans till att ge kärlek till honom.

 

Jag vet inte vad jag skall skriva mer. Jag tycker att vad jag än skriver och hur jag skriver det, så får jag bara massa påhopp och kritik. Allt jag gjort är uppenbarligen fel. Till och med när jag skrev om att jag har varit ensamstående med två barn och gjort allt för dessa två. Jag gjorde aldrig mat till mig själv, utan lagade alltid mat så det räckte till mina barn. Då får jag kritiken: ''Det är självklara saker''. Kläder m.m: ''Det är självklara saker, du har gjort fel och inte varit en mamma''. Och bara massa prat om hur synd det är om min yngsta son. Vissa har skrivit hur synd det är om båda två barnen. När den ena barnen uppenbarligen tycker om mitt umgänge. Men då är det också ''fel''. För att: ''Det är inte frisk att umgås med sin mamma''.

Den yngsta sonen, har självmant valt att stänga in sig i sitt rum och då: ''Är det mitt fel''. Jag försökte få honom att umgås med oss, men det är: ''Mitt fel att hans förtroende försvunnit''. Men ingen snack om att åtminstone han själv kan försöka vara snäll och gå tillbaks till den han var förut.

Ingen verkar förstå min sorg. Jag är djupt ledsen över att den söta lilla barnet, som var så full av kärlek till allt, försvunnit. Det är inte bara hans fysiska form som jag saknar, utan även hela hans f.d personlighet. Allt var så gott för honom och intressant. Han tyckte om allt. Men det är: ''Mitt fel, att den varma lilla killen försvunnit''. Det kan lika gärna vara pappans fel. För att pappan valde att sticka från familjen. Yngsta kanske bara tänkte på pappa i sina äldre dar. Med tanken på att han ville ha mer kontakt med pappan i tonåren. Så han kanske tänkte på pappa och kände avsaknad och därav blev mer inåtvänt. Men nej: ''Allt är mitt fel''.

tycker jag att han kan glömma sitt förflutna som plågar honom, så är det ''ologiskt att tänka så''. Nej, om man plågas av sina minnen, varför inte bara försöka glömma det och försöka starta allt från ruta ett. Men då ''tänker jag fel''.

Nu kommer jag bara få kritik för denna inlägg också. Jag vet inte vad jag skall skriva eller hur jag skall skriva, för att få förståelse över all sitsen. Jag skriver att jag saknar min L och då blir jag också kritiserad. Jag skriver att jag bär sorg och då blir jag kritiserat.

Allt detta har varit jättejobbigt för mig. Sitsen och all kritik och påhopp jag fått.