Anonym (Mamma) skrev 2022-03-15 21:04:31 följande:
Så att gå runt och älta om vad jag gjort mot honom och ditten och datten. Är hälsosamt? Bättre att glömma och låta allt börja från början.
Anonym (Gea) skrev 2022-03-15 20:17:31 följande:
Nej han kommer inte må bra av att glömma och nej det är inte självklart att må bra qv att umgås med den person som misshandlat en under uppväxten och uppenbarligen inte ens har vett nog att ta ansvar för det. Många mår uppenbart bättre av att bryta med sin familj.
du vet inget om din sons liv just nu. Han kanske mår fantastiskt och fyller sitt liv med sociala kontakter.
Och att din äldsta son ungås med dig betyder inte att han mår bra. Snarare tvärtom med tanke på det sätt ni umgås. Hur kan du tycka att en person med grava aggressionsproblem mår bra?
1) Jo, om han glömmer det som han mår dåligt över, så mår han bra och allt kan börja från början.
2) Precis! Jag vet ingenting om min sons liv och det är därför jag bli tokig. Jag måste veta vad han gör och vad som händer i hans liv. Jag vet ingenting och han har alltid varit hemlighetsfull sedan tonåren. Jag har ju inte enda susning om honom. Han sa ju ingenting när han var hemma hos mig och bodde här!
3) Om min äldsta son umgås med mig, så betyder det att han är frisk. Han kan bli arg, ja. Men det säger ingenting om hans mående. Han pratar med mig och ger inga sken på att han skulle må dåligt.
Däremot såg man klara tecken på min yngsta son att allt var inte som det skulle vara. Tycker du att det var frisk beteende av min yngsta son att hela tiden vara på sitt rum. Säger ingenting om sig själv. Gick inte och prata med honom.
Han gjorde en polisanmälan via 112, så polisen kom och brottade ner min äldre son. Efter den händelsen, fortsatte han med att göra polisanmälningar, som om ett nytt ljusbörjade från honom. Han gjorde väldigt snabba polisanmälningar.
Men om min son bara ger det en chans till att glömma allt, så kan familjen bli helt normal.
Som barn var han glad och gullig. Men senare i livet, förändrades han. Om det är mitt fel att han blev så, vilken ni förmodligen kommer säga att det är. Varför är min äldsta son frisk och umgås, medan min yngsta totalt annorlunda? Då hade dem två agerat någorlunda likadant, om det nu är ''mitt fel''?
Ni vill bara stämpla mig till att allt hänger på mig. Hela denna tråden har ni hela tiden funnit fel, i allt. Ingenstans har ni skrivit någonting förståelse. T.ex nämner jag om att jag tagit hand om mina barn, med husrum, lagat mat och allt annat. Då skriver ni: ''Det är självklara saker''.
Skriver jag om att min äldsta son får mig att skratta, pratar med mig och umgås. Då är det ''inte frisk'' av människor i hans ålder att göra så.
Min yngsta sons beteende, är också ''mitt fel''. ''Allt är mitt fel''.
Svara på min fråga: Om det var mitt fel att min yngsta sons beteende är p.g.a mig. Varför vart den äldste inte så och istället umgås med mig.
Erkänner ni att era söner inte hälsar på er?
Men herregud. Ta av offerkoftan. Det är din son som är offret här.
Det ÄR självklara saker att ge sina barn mat och husrum. Du verkar vilja ha medalj för att du har gjort det, när det i själva verket handlar om de mest basala uppgifterna man har som förälder. Tror du inte att andra föräldrar ger sina barn mat och husrum?
Dina söner är olika för att de har olika gener. Det är inte bara uppväxtmiljön som formar personligheten. Generna spelar också en stor roll. Båda dina söner har dock fått allvarliga problem i vuxen ålder - den ene har blivit våldsam och den andre mår dåligt och har försökt ta sitt liv. Gener de har ärvt från dig kan ha bidragit till att de utvecklats på det sättet, men eftersom du skriver att du misshandlade dem som barn, så har det sannolikt också haft en påverkan. Och hur du kan tycka att din äldste son är normal när han är aggressiv och våldsam och t.o.m. har fällts för misshandel, är häpnadsväckande. Normal är man tydligen enligt dig om man umgås med dig i soffan. Det är enda kriteriet. Hur man beter sig i övrigt verkar inte ha någon betydelse.
