Hur skall jag få min snart 30-åriga son att glömma det förflutna?!

tragiakt när det blir så här. Mina föräldrar har ju mig, min pappa en son sedan tidigare, och ett barnbarn (via mig) väldigt nära. de har raderat henne från sina liv hela enkelt. Barnbarnet har väl fåttt ersätta tomrummet på Ppå sätt.

Nej han kommer inte må bra av att glömma och nej det är inte självklart att må bra qv att umgås med den person som misshandlat en under uppväxten och uppenbarligen inte ens har vett nog att ta ansvar för det. Många mår uppenbart bättre av att bryta med sin familj.
du vet inget om din sons liv just nu. Han kanske mår fantastiskt och fyller sitt liv med sociala kontakter.

Och att din äldsta son ungås med dig betyder inte att han mår bra. Snarare tvärtom med tanke på det sätt ni umgås. Hur kan du tycka att en person med grava aggressionsproblem mår bra?

1) Jag minns inte min senaste slag.

2) Jag steppade upp 500%. Jag gjorde väldigt mycket slitsamt arbete!

3) Jag saboterade anknytningsprocessen, men ändå vill den äldsta sonen ha kontakt? Min äldsta son är social med mig och vi har en god anknytning tillsammans. Min yngsta vart svår i tonåren. Om jag gjorde något fel, varför vart min äldsta fäst i mig men den yngsta annorlunda?

4) Min äldsta klarar sig. Han är social med mig. Han är frisk.

1) När han var ett barn. Var han annorlunda. Han tyckte om djur och brukade ta hem insekter. Han tyckte om naturen. Han var alltid glad och gullig. Tackade för maten och gillade att sitta vid matbordet och äta. Tyckte om det jag lagade och var positiv och allmänt glad lite kille.

När Jurassic Park gick på TV, så var han så glad över det och ville absolut inte missa filmen/filmerna! Om han var på väg hem ifrån skolan och han såg mig ute på gatan, så kunde han vinka glatt åt mig eller komma springandes. Han var en helt annan person som barn. Och det är det jag menar, om han glömmer allt, så kan han bli tillbaks det som han var förut. Så jag är inte en person som vill att han skall vara någon han inte är. Jag vill ha tillbaks L i fysisk form och även hur han var som barn. Han bara ändrades helt, ungefär vid tolv års åldern.

Jag saknar min L.

Jag befinner mig visst i en sårbar situation, för jag är så ledsen över att han har förändras så mycket. I tonåren vart han bara så otroligt kall, sa ingenting och bara var mest i sitt rum. Han höll sig bara borta ifrån familjen.

Jag gav min son massor av kärlek. Gosade med honom och allt. Han och jag kollade på TV när han var barn. Då hade vi något som vi kallade för ''mystäcke''. Det var en filt och ''mystäcke'' var ett namn, som han själv kom på. Han var så gullig och kärleksfull till allt! Han var så positiv och glad!

Jag saknar honom så mycket!

2) Jag steppade upp 500%. Jag gjorde väldigt mycket slitsamt arbete!

Förstår du nu att jag visst var en kärleksfull mor?

Min äldsta son slutade jag slå innan han blev tonår. Min yngsta vart slagen tills han vart 16~.

Min yngsta vart ganska så konstig i sina senare år, när han vart tonår. Han förändrades oerhört mycket. Från en gullig och snäll pojke. Till en person med bisarrt beteende. T.ex slutade han inte prata om sina leksaker som gavs bort. Som tonåring, tyckte jag att det var konstigt, men som vuxen. Varför drar han upp det, när jag träffade honom senaste?

Men det var inte allt. Den absoluta mest konstiga, var att han började imitera mig över en händelseförlopp som inträffade när han var tolv år. Han ville gå till ett tivoli som kom till stan och åka karuseller. Jag gav honom en hundralapp. När han kom hem, så sa han att han att han åkte karusell tillsammans med sina vänner. Han hade bjudit sina två vänner på varsin biljett och så köpte han en biljett till sig själv. Det gick åt exakt hundralapp.

Jag blev så otroligt arg, för att jag tyckte att han var dum i huvudet som låter sig bli lurad och låter andra köra över honom. Jag blev riktigt, riktigt arg. Jag skrek och bekräftade hur dum i huvudet jag tyckte han var. Innan jag tog till ett fysiskt angrepp så svarade han mig: ''Men jag gjorde det av god ända mål. De är mina vänner''. Jag tappade kontrollen och tog tag i hans hår och slog. Jag skrek och hans äldsta son kom. Vi båda skrek på honom och min äldsta son tyckte också han var dum i huvudet.

Den misshandeln höll på ganska lång tid.

En händelseförlopp som stannade kvar hos honom i många år. Jag vet inte om den händelseförloppet fortfarande är kvar hos honom.

Men i många år har han i alla fall imiterat mig och sa ungefärliga meningar om vad jag sa under den misshandeln.

Som jag sa förut, det går inte prata med honom. Ibland så brukade han imitera mig och titta på mig medan han gjorde imitationen. Som om han ville att jag skulle se hans imitation.

Jag tittade alltid konstigt på honom och försökte analysera om varför han imiterar mig.

När han pratar med mig, så är det oftast konfrontationer om varför jag gav bort hans leksaker.

Jag vet inte alls hur han agerar med sina vänner. Men han kan omöjligt ha en sådan absurt beteende mitt ute på gatan.

Det är därför jag vill bara att han skall glömma allt. Det är bäst för alla!

Varför imiterade han mig?
Vad betyder det, när han imiterade mig sådär. Om händelseförloppet.

Äldste sonen imiterade aldrig mig för någon av misshandeln.

Jag var bara så inne i en stor stress. Som ni själva kan se i texten, så tappade jag kontrollen.

Jag kan inte glömma min son, det är annan sak. Jag vill bara att L skall vara så som han var, när han var barn.

Jag blev aldrig klok på hans imitationer. Jag blev så fundersam, att jag inte kunde ge några kommentarer. Efter imitationen, så kunde han bara gå vidare och fortsätta med sitt.

Jag vill inte att sonen skall göra så som jag vill. Vad menar du? Jag skrev aldrig det. Jag vill bara att han skall komma tillbaka och helst så som han var förut.

Sen får han göra vad han vill, men så länge han kommer tillbaka och är som han var när han var barn.