Hur skall jag få min snart 30-åriga son att glömma det förflutna?!

Jag var ensamstående med två barn och hade det svårt p.g.a det. Jag tappade kontrollen många gånger. Att vara en mamma är inte lätt. Det var väldigt svårt för mig.Jag slog min äldsta son också. Men han är det ju inget fel på.

Det är min yngsta son som både hamnat i psykiatrin. Och gjort totalt tre polisanmälningar på min äldsta son. Varav bara en gick vidare och han blev dömd i Tingsrätten för misshandel. Min yngsta son, efter det bara fortsatte med att göra polisanmälningar tills han själv flyttade hemifrån.

Men varför imitera?

Du är absolut inte mitt barn. Du är inte min dotter. Jag har däremot önskat att jag fick två flickor. Men fick två söner i alla fall. När jag var gravid med min yngsta son, liksom, var foster i min mage, så hoppades jag på att det skulle vara en flicka. Men det vart en pojke istället.

Med tiden har jag dock lärt mig känna kärlek till mina barn.

Hade varit fin med två döttrar!
Dessutom ropade jag aldrig på min äldste son att hjälpa till med något. Han kom automatiskt och tyckte själv att sin lillebror var dum i huvudet.

Du är inte mitt barn!
Jag har ingen dotter!

Anledningen till att han brutit kontakten med mig, är p.g.a att han inte vet bättre. Kolla hur han betedde sig.

Varför imiterade han mig?
Om han tyckte att händelseförloppet var bedrövligt. Varför då själv upprepa händelseförloppet med imitationen.

Om han en gång var glad, snäll och kärleksfull pojke. Varför väljer han att inte fortsätta med det?

Jag ville inte att han skulle vara en sådan som blir överkörd. Vara en person som är lättlurad.

 

 

Sen ts, när du undrar varför dina söner inte blev exakt lika.... Du och den äldste var ju angripare tillsammans, och din äldste blev inte utsatt på samma sätt - utan fick mobba sin lillebror ihop med dig.. Skadligt, men inte lika skadligt som att ha alla hemma emot sig.. Din yngste hade ett dubbelt underläge. Fattar du nu?

Din äldste son, om han nånstans har ett samvete, borde ju dessutom vilja be lillebror om ursäkt.. tänk bära på den skulden livet ut (du slipper ju iaf den biten då du saknar ånger och empati)

Möjligt, men han kan också vara rejlät skadad av sin uppväxt. Bägge verkar ha blivit slagna lika mycket.

I boken Pojken som kallades Det (Dave Pelzer) så formade mamman en av bröderna till att bli precis som hon, att även misshandla och sätta ditt pojken som var utvald hemma som offer.
 
Denna bror berättade senare i en egen bok, att det var för att bl.a. själv undkomma mamman.. Han skämdes över detta som vuxen, och till sist tog han sitt eget liv. 

Ja så jag känner sympai för brodern med....
Han hade förmodligen blivit en helt normal och schysst kille om han haft en vettig förebild därhemma.Och då hade bröderna haft en fin relation idag.... Men ts våld sabbade det mesta i den "familjen"

Personligheten formas inte bara av uppväxtmiljön utan också av gener. Äldste sonen kan ha ärvt ?våldsamma? gener av mamman. Det är ju sannolikt olika gener som är orsaken att de båda sönerna utvecklats så olika, trots att båda blev slagna. Men mammans misshandel har sannolikt påverkat äldste sonen också. Så att han hade blivit helt normal om mamman inte misshandlat honom är inte säkert, men han hade nog blivit normalare.

Jag har inte favoriserat någon i familjen. Faktum är att jag faktiskt tyckte väldigt mycket om den yngste, om man nu ''måste'' sätta en punkt för OM jag har favoriserat  Min yngste son var full av kärlek. Han älskade mig och sa det ofta. 

Men hur kan det ha blivit missförstod med min favorisering av det äldsta sonen? 
Min äldsta son ville gärna ha en födelsedagsfest. Jag anordnade det, men det var väldigt jobbigt och jag ville aldrig mer göra något sådant en gång till. Så min yngste son blev aldrig firad.

Min yngsta son blev alltid av med sina leksaker. Men min äldsta sons leksaker blev kvar. Anledningen varför jag pratade med honom, om jag var tvungen att ge bort hans saker. Så frågade jag alltid honom och pratade med honom.

Det beror på att min äldste son blev så arg och okontrollerad. Att jag visste på förhand att han förmodligen skulle bara blev förbannad och sedan ta söder saker i mitt hem.

Därför gavs min yngsta sons leksaker bort, utan att jag sa något till honom. Han fick istället se det på plats hur hans leksaker försvann till sina kusiner och på andra ställen. Det enda han gjorde var att gråta, men det var något som gick över och jag fick inga konsekvenser, så som att han tog mina saker eller tog söder något. Han grät bara och det var enkelt att hantera.

Däremot i äldre dar, vart min äldste son den bäste och favoriten. Det var i tonåren, som jag började tycka om min äldsta son mer och mer. Just för hans sätt att vara emot mig, vara social och trevlig m.m. Men min yngsta son, vart i princip apatiskt och det gick inte att prata med honom överhuvudtaget. Jag försökte hela tiden att få honom att komma och kolla på TV eller bara en allmän umgänge. Men det gick inte alls att ha en kommunikation med honom.

Så det där med favorisering, vart inte förs båda vart äldre. Alltså i tonåren. 14-16.

Normalt att inte kunna släppa det efter X antal år?

Hur kand et vara normalt att fortfarande vilja ha tillbaks sina leksaker?