Hur skall jag få min snart 30-åriga son att glömma det förflutna?!
Jag var hemma och händelseförloppet skedde mitt i natten. Min yngsta son blev väldigt arg. Min äldsta son började greppa tag i min yngsta son. L slingrade sig loss ifrån greppet och sprang in till sitt rum och låste dörren. Min äldsta son bankade på hans dörr och slutligen började skrika. Jag försökte lugna ner honom, så grannarna inte ringer till någon störningsjour.
Men det föll inte ens i min tanke att min yngsta son, L. Ringer själv till SOS-Alarm. Både jag och X hör att han pratar med operatören och jag försöker få honom att dörren, men han vägrar. X blir arg och försöker få honom öppna dörren med hot och slutligen öppnar X dörren med våld. L springer ut.
Han lyckas springa ut genom ytterdörren och polisen kommer. X gör motstånd mot polisen, så polisen brottar ner honom. X blir även anklagad för ''Våldsam motstånd mot tjänsteman'' för detta.
P.g.a detta, blir även min son, L kallad till Brottsoffermyndigheten för unga brottsoffer. Min son L, var då 18 år. Jag försökte så många gånger få L att dra tillbaks polisanmälan, men han sa: ''Det går inte att dra tillbaks polisanmälan'' och vid många andra tillfällen sa han: ''Det går inte dra tillbaks anmälan och även om det gick, så skulle jag inte göra det!''.
Det blev en rättegång och X blev dömd för misshandel och våldsam motstånd mot tjänsteman. L gjorde senare efter detta många andra polisanmälningar. Men L vet själv att X blir arg. Det är mer logiskt att L bara går undan, så X bara lugnar ner sig. Att göra anmälningar leder ingenting annat än att han får det svårt i livet. Det är därför jag är upprörd för anmälningarna. För X ilska blir senare till att han blir lugn. Man behöver bara gå åt sidan. Ett problem som man kan lösa på egen hand. Men andra polisanmälningar ledde i alla fall inte till någon Tingsrättsförhandling, just för att det stod ord mot ord. Så han blev bara dömd av en polisanmälning av flera.
I alla fall, ett år efter rättegången (där X blev dömd), så försökte L ta livet av sig. Han gjorde en självmordsbrev på Facebook, där han tog farväl. Hans vänner som såg inlägget ringde 112. Han hittades vid liv och kunde skjutsas till sjukhus och senare blev han inlagd på psykiatrin.
L har blivit ren katastrof, men X är inte alls såhär.
L tycker också synd om sig själv för att han förlorat leksaker som barn. Hur kan en vuxen människa dra upp en sådan sak? L tycker också det var konstigt att X leksaker aldrig försvann, men bara hans leksaker försvann. När skall han glömma allt det där? Hur skall jag prata med honom? Nu har jag i alla fall inte chansen att kontakta med honom, men om jag får någon gång tag på honom. Hur skall jag prata?
Jag må ha slagit mina barn. Men mina barn har fått mat, kläder och husrum. Jag har aldrig förbjudit mina barn att inte tvätta sig eller allt som barnet behöver. Jag slängde aldrig ut mina barn mitt ute på gatan., t.ex.
Jag har varit en bra mamma, som lagat mat m.m. Inte så att jag bara lagat mat åt mig själv, utan jag laga mat, så det räckte till alla.
Hur fan kan du inte SE att L drog sig undan X, när X fick sitt utbrott och började slå sin lillebror(L)? L gick ju undan och in på sitt rum. X följde efter.
X gick efter L och du är så otroligt d*m i huvudet och svamlar om att L skulle gått undan. Hur mycket MER undan kan man gå än att låsa in sig på sitt rum, enligt dig?
Misshandel är misshandel och det är en brottslig gärning, oavsett VEM som misshandlar. Det är aldrig acceptabelt att familjemedlemmar misshandlar varandra. Gott att X fick sitt fängelsestraff, kanske X lär sig att det han gjorde var fel. Synd att L aldrig anmält dig för misshandel. Kanske, inga hopp utan bara KANSKE då hade du nog kommit till insikt över hur fel du betett dig. Föräldrar som slår sina barn förtjänar inte att få behålla sina barn, utan föräldrar som slår sina barn skall sättas i fängelse och få hårda straff.
Att laga mat, ge sina barn kläder, husrum och leksaker är aldrig ett tecken på en "bra mamma"..
Det är PLIKTER du åtar dig att göra till barnen när du skaffar dig barn.
En bra mamma misshandlar aldrig sina barn. Utan en bra mamma hindar våld mellan syskon, en bra mamma stöttar sina barn och hjälper dem att förstå omvärlden och klara sig som vuxna.
Att du var ensamstående mamma är aldrig en förklaring ej heller en ursäkt för att ta till våld och misshandla sina barn.
Du är ingen mamma och har aldrig varit en mamma, Det enda du är var en kvinna som födde två barn, som fick agera slagpåse åt dig. Fast efter att ha läsa alla dina inlägg i tråden, så förväntar jag mig att du inte kommer att förstå att du gjort fel.
Hoppas att L aldrig mer hör av sig till dig och behåller sitt skyddande boende fram till både din och X död.
X behöver också hjälp, egentligen då han har blivit likadan som dig och har problem med att hantera sitt humör så att det leder till att han misshandlar andra.
