Anonym (Mamma) skrev 2022-03-12 16:50:25 följande:
Jag var hemma och händelseförloppet skedde mitt i natten. Min yngsta son blev väldigt arg. Min äldsta son började greppa tag i min yngsta son. L slingrade sig loss ifrån greppet och sprang in till sitt rum och låste dörren. Min äldsta son bankade på hans dörr och slutligen började skrika. Jag försökte lugna ner honom, så grannarna inte ringer till någon störningsjour.
Men det föll inte ens i min tanke att min yngsta son, L. Ringer själv till SOS-Alarm. Både jag och X hör att han pratar med operatören och jag försöker få honom att dörren, men han vägrar. X blir arg och försöker få honom öppna dörren med hot och slutligen öppnar X dörren med våld. L springer ut.
Han lyckas springa ut genom ytterdörren och polisen kommer. X gör motstånd mot polisen, så polisen brottar ner honom. X blir även anklagad för ''Våldsam motstånd mot tjänsteman'' för detta.
P.g.a detta, blir även min son, L kallad till Brottsoffermyndigheten för unga brottsoffer. Min son L, var då 18 år. Jag försökte så många gånger få L att dra tillbaks polisanmälan, men han sa: ''Det går inte att dra tillbaks polisanmälan'' och vid många andra tillfällen sa han: ''Det går inte dra tillbaks anmälan och även om det gick, så skulle jag inte göra det!''.
Det blev en rättegång och X blev dömd för misshandel och våldsam motstånd mot tjänsteman. L gjorde senare efter detta många andra polisanmälningar. Men L vet själv att X blir arg. Det är mer logiskt att L bara går undan, så X bara lugnar ner sig. Att göra anmälningar leder ingenting annat än att han får det svårt i livet. Det är därför jag är upprörd för anmälningarna. För X ilska blir senare till att han blir lugn. Man behöver bara gå åt sidan. Ett problem som man kan lösa på egen hand. Men andra polisanmälningar ledde i alla fall inte till någon Tingsrättsförhandling, just för att det stod ord mot ord. Så han blev bara dömd av en polisanmälning av flera.
I alla fall, ett år efter rättegången (där X blev dömd), så försökte L ta livet av sig. Han gjorde en självmordsbrev på Facebook, där han tog farväl. Hans vänner som såg inlägget ringde 112. Han hittades vid liv och kunde skjutsas till sjukhus och senare blev han inlagd på psykiatrin.
L har blivit ren katastrof, men X är inte alls såhär.
L tycker också synd om sig själv för att han förlorat leksaker som barn. Hur kan en vuxen människa dra upp en sådan sak? L tycker också det var konstigt att X leksaker aldrig försvann, men bara hans leksaker försvann. När skall han glömma allt det där? Hur skall jag prata med honom? Nu har jag i alla fall inte chansen att kontakta med honom, men om jag får någon gång tag på honom. Hur skall jag prata?
AndreaBD skrev 2022-03-12 13:05:18 följande:
För att man inte glömmer sånt. Det kommer upp igen, det visar sig på något sätt, olika, men destruktivt.
X verkar ha glömt allt och gått vidare. Han umgås med mig.
Jag må ha slagit mina barn. Men mina barn har fått mat, kläder och husrum. Jag har aldrig förbjudit mina barn att inte tvätta sig eller allt som barnet behöver. Jag slängde aldrig ut mina barn mitt ute på gatan., t.ex.
Jag har varit en bra mamma, som lagat mat m.m. Inte så att jag bara lagat mat åt mig själv, utan jag laga mat, så det räckte till alla.
Jo, du har varit en dålig mamma, för du har MISSHANDLAT DINA BARN. Det räcker gott och väl för att vara en dålig mamma. Att ge sina barn mat, kläder och husrum handlar ju om att tillgodose barnets mest basala behov och är rena självklarheter. Att inte misshandla sina barn är också en självklarhet. Gör man det är man en dålig förälder, även om man har gett dem mat, kläder och husrum. Tror du inte att vi andra har gett våra barn de sakerna? Skillnaden mellan dig och oss är att vi dessutom har varit kärleksfulla föräldrar som har respekterat våra barn. Framför allt har vi inte slagit dem. Du är dessutom fortfarande en dålig mamma eftersom du skyller ifrån dig och inte tycker att du har gjort något fel. Du lägger skulden på din son för att han inte vill träffa dig, fast det egentligen är ditt fel.
