Hur skall jag få min snart 30-åriga son att glömma det förflutna?!

Så du tror att han aldrig någonsin kommer glömma? Han är snart 30 år och jag tycker att det är konstigt av en tjugoåttaåring att prata om hur han har haft det som barn. Bl.a blivit misshandlad och hans leksaker som gavs bort.

Dessutom har han som sagt polisanmält sin egna storebror. Hur kan man polisanmäla sin egna bror? Jag försökte få honom att dra tillbaks polisanmälan, men han vägrade.

Han har också pratat med mig om att jag inte är en bra mamma. T.ex försökte han begå självmord som nittonåring. Han hade gjort ett adjö-brev på Facebook och polisen hittade honom. Han blev skjutsad till psykiatrin, just där min väninna jobbar. Jag besökte honom flera gånger för att få honom gå med på att skriva ut sig. Slutligen gav han med sig och följde med mig.

Det är också någonting som han kan dra upp, när jag pratar med honom. Han säger att jag gjorde det för min egna skull, för att jag har svårt med skam och tål inte stressiga situationer. Han säger: ''Du ville bara att jag skulle komma bort ifrån psykiatrin för att du inte ville att din kompis skulle se mig vara sjuk på psyket och få hjälp.''.  Så han säger massa saker om mig och konfronterar och vill argumentera. Men han måste glömma det förflutna, tycker jag!

Jag vill ha kontakt med min son, för att han är min son. Jag tycker det är konstigt av myndigheten att inte ge mig rätten att veta var han är någonstans, trots att han har skyddad identitet. Det är ju min son! Men ingen förstår mig!

Precis, han behöver komma över. Innan han flyttade hemifrån, så brukade han dra upp om hur jag gick i in i hans rum och ''snodde'' hans grejer och gav bort. Men han kommer inte över det. Han kommer inte be om ursäkt för sitt tjat, för han tycker säkert inte att han tjatar.

Min äldsta son har ju inte blivit som L. Det är bara L som blivit såhär. X är annorlunda. X sitter med mig i vardagsrummet och kollar på TV och får mig att skratta och är social.

Så jag vet ju att om L bara valde att vara social med oss, skulle han må bra. Men han förstod inte det. Han var bara inne i sitt rum och pratade inte med oss. Han sa ingenting. Det gick inte ens att prata med honom.

X = Äldsta sonen.

Jag mår bra, om jag får tillbaks min son!Om X (min äldsta son) fruktar mig, varför sitter han då och är social med mig. Han är i alla fall social med mig.

Jag var ensamstående med två barn och hade det svårt p.g.a det. Jag tappade kontrollen många gånger. Att vara en mamma är inte lätt. Det var väldigt svårt för mig.Jag slog min äldsta son också. Men han är det ju inget fel på.

Så om han bearbetar det som har hänt, så försvinner han, om han inte bearbetar, så försvinner han inte?

Varför kommer han må sämre? Det verkar inte alls bli så. Kolla hur den äldste sonen är.

Men vad betyder imitationerna. Det har alltid varit en gåta för mig och nu när jag drog upp det, vart jag återigen väldigt nyfiken. Jag vart alltid så stum när jag såg honom sådär.

 

Men varför imitera?

Jag har inte favoriserat någon i familjen. Faktum är att jag faktiskt tyckte väldigt mycket om den yngste, om man nu ''måste'' sätta en punkt för OM jag har favoriserat  Min yngste son var full av kärlek. Han älskade mig och sa det ofta. 

Men hur kan det ha blivit missförstod med min favorisering av det äldsta sonen? 
Min äldsta son ville gärna ha en födelsedagsfest. Jag anordnade det, men det var väldigt jobbigt och jag ville aldrig mer göra något sådant en gång till. Så min yngste son blev aldrig firad.

Min yngsta son blev alltid av med sina leksaker. Men min äldsta sons leksaker blev kvar. Anledningen varför jag pratade med honom, om jag var tvungen att ge bort hans saker. Så frågade jag alltid honom och pratade med honom.

Det beror på att min äldste son blev så arg och okontrollerad. Att jag visste på förhand att han förmodligen skulle bara blev förbannad och sedan ta söder saker i mitt hem.

Därför gavs min yngsta sons leksaker bort, utan att jag sa något till honom. Han fick istället se det på plats hur hans leksaker försvann till sina kusiner och på andra ställen. Det enda han gjorde var att gråta, men det var något som gick över och jag fick inga konsekvenser, så som att han tog mina saker eller tog söder något. Han grät bara och det var enkelt att hantera.

Däremot i äldre dar, vart min äldste son den bäste och favoriten. Det var i tonåren, som jag började tycka om min äldsta son mer och mer. Just för hans sätt att vara emot mig, vara social och trevlig m.m. Men min yngsta son, vart i princip apatiskt och det gick inte att prata med honom överhuvudtaget. Jag försökte hela tiden att få honom att komma och kolla på TV eller bara en allmän umgänge. Men det gick inte alls att ha en kommunikation med honom.

Så det där med favorisering, vart inte förs båda vart äldre. Alltså i tonåren. 14-16.

Normalt att inte kunna släppa det efter X antal år?

2) Jag gav bort leksaker för att när jag skulle träffa min släkt, så ville jag inte komma tomhänt.

Var det inte du som skrev: ''Det där med leksaker behöver sonen släppa''. Någon skrev det i alla fall och då lät det som om att jag visst fick medhåll, just för att som tonåring och vuxen, drar upp det titt som tätt, är lite knasigt. Varför inte bara gå vidare? Ok, han avrt ledsen som barn att hans leksaker gavs bort. Men det kan väl inte vara normalt och klokt att älta runt det som tonåring och vuxen? Sist jag träffade honom i alla fall, så sa han: ''Dy slog mig och gav bort mina leksaker''.
Jag älskade mina barn (såg inte kusinerna som mer värda), men jag tänkte att det känns pinsamt att komma till släkten utan att komma med någonting. Så då fick det bli leksaker. Det är unik gåva. Jag träffade släkten en gång per år. Nästan alla sommar åkte vi dit och leksaker fick kusinerna.

Ja, L såg på medan hans leksaker gavs bort. Men det där har varit väldigt länge sedan!