En rysk ledarartikel i en rysk tidning, översatt av Per Ernerud.
Vad Ryssland måste göra med Ukraina
-----------------------------------------
Timofej Sergejtsev
Redan i april i fjol skrev vi om att det var oundvikligt att genomföra en denazifiering av Ukraina. Ryssland har inget behov av ett nazistiskt, banderainfluerat Ukraina som är en fiende till Ryssland och ett instrument
antagit en praktisk dimension.
En denazifiering är nödvändig då en betydande del av folket, sannolikt folkmajoriteten, tagit till sig och gjort den nazistiska regimens politik till sin egen. Hypotesen ?folket är gott, regimen är ond? är inte längre giltig. Grunden för denazifieringspolitiken ligger i erkännandet av detta faktum, och faktumet bevisar i sig ämnet.
Här befinner sig Ukraina just nu. Man ska inte låta sig bedras av att de ukrainska väljarna röstat för ?Porosjenkos fredsplan? och ?Zelenskyjs fredsplan?. För ukrainarna har varit högst tillfreds med att nå fred kortaste vägen, genom det blixtkrig som de två senaste presidenterna antytt i samband med valen. Just denna metod, betvingande genom total terror, har utnyttjats i Odessa, Charkiv, Dnipro, Mariupol och andra ryska städer. Detta har accepterats fullt ut av den ukrainska väljaren. Denazifiering är en samling åtgärder för att hantera den nazifierade massan av folket, vilken tekniskt sett kan ställas inför rätta och bestraffas som krigsförbrytare.
De nazister som tagit till vapen måste förintas till så stor utsträckning som möjligt på slagfältet. Här bör man inte göra någon större åtskillnad mellan Ukrainas väpnade styrkor och de så kallade nazistiska bataljonerna eller de enheter av hemvärn som anslutit sig till dessa båda väpnade grupper. Alla är ytterst delaktiga i en gränslös grymhet mot civilbefolkningen; de är lika skyldiga till folkmordet på det ryska folket och vägrar lyda krigets lagar och traditioner. Krigsförbrytare och aktiva nazister måste bli offentligt bestraffade, androm till varnagel. Alla organisationer, anslutna till nazistisk verksamhet måste bli likviderade och förbjudna. Men det är inte bara överheten som är skyldig; även betydande delar av folket bär skuld. De är passiva nazister, medhjälpare till nazismen. De har stött den nazistiska makten och givit sitt bifall till den. De får sitt rättmätiga straff i vår oundvikliga och outtröttliga tjänstgöring i det rättfärdiga kriget mot det nazistiska systemet; ett krig som förs med maximal försiktighet och hänsyn till civilbefolkningen. I fortsättningen kommer dessa massor av folket att undergå omprogrammering, vilken uppnås genom ideologiskt förtryck av alla nazistiska uttryck och hård censur; inte bara inom den politiska sfären, utan även inom kultur och utbildning. Just genom kulturen och utbildningen har djupnazifieringen av folket förberetts och genomförts, genom löften om att få del av krigsbytet efter nazistregimens seger över Ryssland, genom nazistisk propaganda, våld och terror och genom det åtta år långa kriget mot folket i Donbas, som rest sig mot den ukrainska nazismen.
Denazifiering kan endast genomföras av segermakten, vilket förutsätter 1.) villkorslös kontroll över denazifieringsprocessen och 2.) maktstrukturer som säkerställer denna kontroll. I detta avseende kan det land som befinner sig under denazifiering inte vara suveränt. Det denazifierande landet kan inte närma sig denazifieringen från ett liberalt perspektiv. Den denazifierande partens ideologi kan inte ifrågasättas av den skyldiga part som undergår denazifiering. Ryssland måste, genom att erkänna behovet av Ukrainas denazifiering, erkänna att det är omöjligt att tänka sig ett Krimscenario för hela Ukraina. Det här var omöjligt redan i och med upproret i Donbas 2014. Det åttaåriga motståndet mot det nazistiska våldet och terrorn har enat folket och lett till en övertygelse om att inga former av återförening med Ukraina är möjlig, i och med att landet utformat sig som ett nazistiskt samhälle.
Det kommer inte att vara möjligt att genomföra en denazifiering kortare än en generation; en ny generation måste födas och mogna under denazifieringens villkor. Ukraina har nazifierats under 30 år, åtminstone sedan 1989 när den ukrainska nationalismen antog legala och legitima former för politiskt uttryck och samlades bakom en rörelse för ?självständighet? och strävande mot nazismen.
Det moderna, nazifierade Ukraina kännetecknas av en formlöshet och ambivalens som gör det möjligt att dölja nazismen bakom ett strävande efter ?självständighet? och ?en europeisk (västinriktad, proamerikanks) utvecklingsväg? ? i själva verket degenerering. Här förekommer påståenden som ?det finns inte någon nazism i Ukraina, bara enstaka överdrifter?. Det saknas ett nazistparti och det finns ingen Führer och inga raslagar (utom en kortfattad version i form av förtryck av det ryska språket). Som ett resultat finns det ingen opposition och inget motstånd mot regimen.
Men inget av det ovannämnda gör den ukrainska nazismen till något slags Nazi-Light i jämförelse med den tyska nazismen under första halvan av 1900-talet. Tvärtom: eftersom den ukrainska nazismen är fri från alla dessa begränsningar inom den politiska teknologins genre kan den fritt utveckla varje de fundamentala elementen av alla typer av nazism som den europeiska, eller, kanske den mest utvecklade formen av nazism: den amerikanska rasismen. Därför kan denazifieringen inte genomföras med några kompromisser av typen ?Nej till Nato, ja till EU?. Det kollektiva väst har projekterat, inspirerat och sponsrat den ukrainska nazismen, medan de västinriktade Bandeahyllande grupperna och deras ?historiska minne? bara varit ett av instrumentet för att nazifiera Ukraina. Ukronazismen utgör ett hot mot Ryssland som inte är mindre, utan större än den tyska nazismen av Hitlers märke.
Namnet ?Ukraina? kan uppenbarligen inte behållas som benämning för den denazifierade statsbildning som uppstår på från den nazistiska regimen befriade territorier. De folkrepubliker som uppstått, fria från nazism, kan och måste tillåtas utvecklas utifrån ekonomiskt självstyre, sociala skyddsnät och modernisering av befolkningens försörjning.
Deras politiska inriktning kan inte vara neutral; de kan endast sona sin skuld mot Ryssland som fiendestat genom att luta sig mot Ryssland för sin uppbyggnad, återfödelse och utveckling. Inga ?Marshallplaner? kan tillåtas för dessa territorier. Ingen ?neutralitet? i ideologiskt eller praktiskt hänseende är förenlig med denazifieringen. Den personal och de organisationer som utför denazifieringen kan inte stödjas av annat än rysk makt och ryskt stöd.
Denazifiering kommer oundvikligen att innebära även en deukrainisering. Ett avståndstagande från det omfattande och konstgjorda projekt, inlett redan på Sovjettiden, av att blåsa upp den etniska komponenten av befolkningen i de historiska områdena Lillryssland och Nyryssland. (Malorossia och Novorossija). Projektet var ett instrument för det högsta kommunistiska ledarskapet, men blev styreslöst efter kommunismens fall och övergick i händerna på ett nytt högsta ledarskap: Västs. Detta projekt mot berövas politisk funktion och återföras till sina gränsern.
Till skillnad från, låt os säga Georgien eller de baltiska staterna, har historien visat att Ukraina är omöjlig som nationalstat. Varje försök att bygga en sådan stat leder till nazism. Ukrainism är en antirysk konstgjord konstruktion utan eget civilisatoriskt innehåll som bara kan underordnas främmade civilisationer och som är främmande för civilisation. Det är inte tillräckligt att avbanderifiera Ukraina. Elementet Bandera är bara en frontfigur, en fasad för att dölja det europeiska projektet som det nazistiska Ukraina utgör. Därför innebär en denazifiering av Ukraina även en deeuropeifiering.
Ledarskiktet för Banderagrupperna måste likvideras. Det är inte möjligt att omskola dem. Det sociala ?träsk? som aktivt och passivt stött dem måste tvingas genomleva krigets bördor och ta till sig detta som en historisk erfarenhet för att sona sin skuld. De som inte stött den nazistiska regimen, lidit under den och av det krig regimen fört i Donbas måste samlas och organiseras och utgöra basen för en ny makt, vertikalt och horisontellt. Den historiska erfarenheten visar att krigstidens tragedi och drama gynnar de folk som frestats av och roat sig av rollen som Rysslands fiender.
Målet för den militära specialoperationen är denazifieringen. Inom ramarna för detta förstås den militära segern över regimen i Kiev, befrielse av territorierna från de väpnade anhängarna av nazifieringen, fängslandet av krigsförbrytare och upprättande av villkor för en fortsatt, fredstida, denazifiering.
Denna måste i sin tur inledas med det kommunala självstyret, polisen och försvaret som, efter resning från nazistiska element, ska inleda processer för att grundlägga en ny republikansk statsform, nära integrerad med de ryska myndigheter som ansvarar för denazifieringen av Ukraina (nyskapade eller baserade på befintliga myndigheter som Rossotrudnitjestvo), antagande av nya republikanska normsystem under rysk kontroll och lagstiftning för denazifiering. Här ingår även fastställande av gränser och utsträckning för rysk jurisdiktion inom de befriade territorierna och för upprättande av tribunal för brott mot mänskligheten i det tidigare Ukraina. I detta avseende måste Ryssland träda fram som bevarare av Nürnbergprocessen.
Allt detta innebär att det är nödvändigt att få befolkningen att gå över på Rysslands sida efter befrielsen från den kievska regimens terror, våld och ideologiska förtryck och isolering från information, för att denazifieringen ska lyckas. Det är självklart att detta kommer att ta en viss tid innan människorna hämtar sig efter chocken efter krigshandlingarna och innan de förstått att Ryssland har långsiktiga avsikter och inte avser att ?överge de sina?. Det är omöjligt att avgöra på förväg vilka områden där massan av folket kommer att utgöra den kritiska mängd som skapar den nödvändiga majoriteten. Det är knappast troligt att den ?katolska provinsen? ? de fem länen i västra Ukraina ? kommer att ingå i ett proryskt territorium.
Demarkationslinjen kommer att fastställas utifrån de praktiska erfarenheterna. Bortom linjen kommer ett Ukraina att existera, fientligt mot Ryssland, men påtvingat neutralt och demilitariserat med förbud mot alla manifestationer av nazism. Dit må de som hatar Ryssland resa. Som en garanti för detta rest-Ukrainas neutrala status ska hotet om en förnyad militär operation med upprepade krav kvarstå. Kanske kan det krävas permanent basering av rysk trupp på dess territorium. Hitom demarkationslinjen och fram till Rysslands gränser kommer ett territorium för potentiell integrering i den ryska civilisationen finnas, antifascistisk till sin natur.
Operationen för denazifiering, inleds genom en militär fas men kommer att följa samma logiska etapper under des fredstida period. För varje etapp krävs att oåterkalleliga förändringar uppnås innan nästa etapp kan inledas. De nödvändiga första stegen i denazifieringen kommer att utgöras av följande etapper:
- Likvidering av de väpnade nazistiska grupperingarna (hit hör alla väpnade formationer i Ukraina) och deras möjligheter till verksamhet för krigföring, information eller utbildning.
- Upprättande av lokalt självstyre och milis (försvar och ordning) i de befriade områdena för att försvara befolkningen från underjordiska nazistgruppers terror
- Upprättande av ett ryskt informationsfält
- Rensning av undervisningslitteratur på alla nivåer från litteratur med nazistiskt innehåll
- Massprocesser för personligt straffansvar för krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och spridning av nazistisk litteratur och stöd till den nazistiska regimen
- Offentliggörande av namn på den nazistiska regimens kollaboratörer; de ska dömas till tvångsarbete för att upprätta förstörd infrastruktur som påföljd till deras nazistiska verksamhet (för dem som inte döms till döden eller frihetsberövas).
- Lokala beslut under ryskt beskydd för lokala ordningsstadgor med en denazifiering ?nerifrån?, förbud mot alla former av återskapad nazistisk ideologi
- Upprättande av minnesmärken, statyer, minnestavlor för hågkomst av offren för den ukrainska nazismen, hyllande av hjältarna i kampen mot dem.
Konstitutionella skrivningar i de nya folkrepublikerna om antifascistiska normer
- Upprättande av ständiga organ för denazifiering för en period av 25 år
Ryssland kommer inte att han några allierade i Ukrainas denazifiering. Detta är ett rent ryskt intresse. Det är dessutom viktigt att inte bara den banderiska versionen av nazistiska Ukraina ska utplånas, det handlar framförallt även om den västliga totalitarismen, påtvingade program för civilisatorisk degenerering och perversion, mekanismer för Västs och USA:s övermakt.
För att denazifiera Ukraina krävs det också att Ryssland själv slutligen tar avstånd från proeuropeiska och provästliga illusioner och identifierar sig själv som de europeiska (gamla världens) värderingars sista försvarslinje; värderingar som Väst själv tagit avstånd från och förlorat i kampen mot sig självt. Denna kamp har utkämpats under hela 1900-talet och manifesterats i världskrigen och och den ryska revolutionen, samtliga tätt kopplade till varandra.
Ryssland har gjort allt för att rädda Väst under 1900-talet. Ryssland förverkligade det viktigaste projektet i Västvärlden: ett alternativ till kapitalismen, ett socialistiskt, rött projekt. Ryssland krossade den tyska nazismen, den vidunderliga manifestationen av den västliga civilisationens kris. Den ryska altruismens sista akt var den utsträckta hand av vänskap som Ryssland räckte fram och som ledde till det fruktansvärda dråpslaget mot Ryssland under 1990-talet.
Allt som Ryssland gjort för Väst har Ryssland gjort på egen bekostnad, till de största offer. Väst har tagit avstånd från dessa offer och ignorerat Rysslands insats i lösandet av västs kris och valt att hämnas på Ryssland för den hjälp som landet oegennyttigt givit. Hädanefter går Ryssland sin egen väg utan att oroa sig för Västs öden och stödjer sig därmed på en annan del av sin historia ? på sin roll i den globala avkoloniseringens process.
Inom ramarna för denna process har Ryssland en stor potential för att utveckla partnerskap och allianser med de länder som förtryckts av väst i århundraden och som inte är beredda att hänga på sig detta ok ånyo. Utan
Rysslands offervillighet och kamp för dessa länder hade de aldrig kunnat befrias. Denazifieringen av Ukraina är på detta sätt landets befrielse från kolonialismen i så måtto att det befrias från de så kallade europeiska valets opium, frestelse och beroende.
