Bråk = Abort

Hej. Jag skriver detta allra ödmjukast för att förhoppningsvis få tips och stöd. Jag har aldrig skrivit här innan, men jag har läst otroligt mycket här det senaste dygnet. Man kan läsa om historier från kvinnors perspektiv, men sällan från mannens perspektiv i frågan. Jag hade kunnat skriva en roman om allt som har hänt, men jag ska försöka hålla det så kortfattat jag bara kan.

För ungefär 1 ½ år sedan träffade jag i min mening min livskamrat. Vi fann varandra på studs och jag har aldrig varit med om någon starkare ömsesidig kärlek. Vi finner ett otroligt djup i varandra och kan prata om precis allt. Vi konstaterar ganska snabbt att vi är väldigt lika. 

Hon har barn sedan en tidigare relation och jag har inga barn och har väll egentligen varit osäker på om jag ens varit intresserad av barn tills jag träffade henne. Det började växa något i mig, en längtan att dela just detta med henne. 

Vi bestämde oss ganska snabbt (lite för snabbt med facit i hand) att försöka. Längtan blev för intensiv och det slutade med att det hela blev mekaniskt. Vi mådde inte bra av detta, varken hon eller jag och bråken började. Helt plötsligt så kunde vi inte kommunicera med varandra överhuvudtaget. Det har aldrig handlat om vem som tömmer diskmaskinen, eller andra vardagliga sysslor utan om större djupare grejer (att vi känner att våra känslor inte får utrymme). Hon uppfattade mig som för känslig, att allt blev stort, att jag sökte bråk och att hon aldrig fick en lugn stund. Jag uppfattade henne som sluten, distanserad och låg. Mycket av hennes betende är säkerligen pga mig, att hon helt enkelt inte orkade att jag skulle dra igång på alla cylindrar.

Med detta föddes också en osäkerhet hos oss båda, vi blev svagare av situationen och av alla bråk och detta resulterade i en negativ spiral där vi bägge mådde skit. Mitt i allt detta då vi båda verkligen hade ett stort frågetecken kring hela relationen blev hon gravid. För att göra den historian kort så gjordes det en abort. Något som va otroligt tungt för oss båda då vid detta tillfället va väldigt långt ifrån varandra och hade svårt att stötta varandra. Vi hade ju längtat så mycket efter detta men förstod bägge två att det inte gick.

Vi hade efter detta en paus, men vår starka grundkärlek förde oss tillbaka till varandra och efter bara några månader kom längtat tillbaka. Vi har precis fått reda på att vi hade fått vårt första gemensamma boende och vi båda kände att vi hade blivit bättre. Klart det fortfarande har varit tjafs, men det har känts som att vi ändå har utvecklats och blivit bättre, fått en starkare teamkänsla. Dock har ju detta faktiskt varit vårt största problem i hela relationen, kommunikation och att lösa problemen, det blir alltid för stort och bråkas på en låg nivå.

Vi går till en klinik för att se så att vi har förutsättningar att skaffa barn tillsammans. Vi pratar barn och planerar gemensamt för framtiden. Mitt uppe i flytten visar det sig att hon är gravid. Osäkerheten smyger sig på om vi kommit tillräckligt långt i vårt förhållande för att vara redo för detta. Vi pratar ut om hur vi känner, vilka utmaningar vi har och vilka rädslor vi har. Veckan efter detta pratas det om namn, gemensamma appar för att följa graviditeten osv och det börjar infinna sig en lycka och ro i beskedet. Men en kväll blir det ett bråk, där jag med närmare eftertanke fällde en respektlös kommentar (jag sårade henne verkligen inte medvetet)utan jag va inte tillräckligt tydlig med vad jag faktiskt menade. 

Dagen efter ringer hon mig när jag är ute på ärenden och säger att hon vill göra abort. Att vi inte fungerar och att det är naivt att tro att vi skulle klara av ett barn tillsammans när vi har svårt att nå fram till varandra ändå. Jag är inte dum, och har en ganska bra självinsikt och förstår verkligen vilka utmaningar vi har (Med eller utan barn) och att barn inte är någon dans på rosor. Men jag vet också att alla förhållanden inte alltid är dans på rosor utan att det krävs arbete och kraft för att få saker att fungera, och ibland kanske lite hjälp från någon utomstående part.  

Men jag har otroligt svårt för dessa ?snabba? beslutsfattningarna, för bara några dagar sedan låg vi och pratade namn och i min mening va lyckliga tillsammans. Och så dyker det upp ett bråk och då blir allt ?domedag? igen. Det känns som att historian upprepar sig och frågan är om man kan hitta tillbaka till varandra när något såhär stort händer för andra gången. Vad är det som säger att det inte blir såhär nästa gång igen? Jag vet inte om jag är stark nog att fortsätta ?som vanligt? efter det här som hon verkar vara och förstår verkligen inte mig för fem öre i detta. Det är ett liv vi tillsammans skapat, längtat efter och drömt om och jag tycker att det förtjänar en större chans en ett beslut som tas över telefon i min mening i panik.