Positiva saker med/efter en separation/skilsmässa? (Barn inblandade)

Separerade för 7 år sen. Barnen var då mellan 10 och 15. Det var tufft precis den första tiden, då ffa de yngsta barnen saknade pappa, och tyckte synd om honom som bodde helt själv, men ganska snart hade de vant sig, och tyckte att allt var bättre nu, för att det hade blivit så lugnt och skönt hemma... Jag har alltså i princip enbart positiva erfarenheter. Nu var mina barn ju lite äldre än dina, förstås, och där är kanske även andra saker som skiljer sig mellan din och min situation, men... ja, att skiljas var det bästa jag nånsin gjort, både för mig själv och för barnen.

Tack för ett fint svar <3

Hade riktig kris fast det var något jag ville. Man blir så sammanväxta. Tog nog ett år för mig att landa fast jag ville skiljas. Mådde i perioder riktigt pissigt med ångest och grät. Saknade barnen och tvåsamheten. Nu är jag väldigt glad över att jag gjorde det och skulle påstå barnen har det bättre eftersom de slipper lyssna på bråk och jag är mycket mer harmonisk nu. Behövde lära mig att vara själv tror jag, så nu när jag gjort det och till och med tycker det är riktigt skönt vet jag att jag är mer redo för att träffa någon, inte vara sådär superberoende av den personen utan veta att oavsett vad klarar jag och barnen oss. Tror det är viktigt att alla vuxna har den insikten och kapaciteten. Har växt otroligt denna tiden även om det känts väldigt ensamt ibland. Också tänker jag, tänk om min framtida kärlek separerar typ nu. Och tänk om han inte hade vågat, då hade det aldrig blivit något. Eller om jag inte vågat. Då hade vi aldrig fått känna av den lyckan jag verkligen tror jag kommer känna i framtiden och då tänka att jag är så glad att jag tog steget så jag fick träffa någon jag faktiskt kunde vara  lycklig med och passar bättre ihop med. 

Hej!
Jag är mitt i en separation. Fast jag har mått dåligt länge i relationen så är det tufft. Jag har i många år önskat att det ska ändra sig. Nu finns det ingen återvändo. Just detta med barnen är tufft tycker jag.

Jag skriver en blogg om separationen. Det ger mig mycket. Gå gärna in och läs. Det går bra att kommentera helt anonymt också:

separationsmammanblog.wordpress.com/

Jag kan bara säga att allt blev bättre efter skilsmässan. Barn behöver lida. Det viktiga är just hur det fungerar i praktiken, hur de vuxna beter sig. Framför allt om man inte bor långt ifrån varandra och om barnen lätt kan vara med båda föräldrar, växelvis förstås, men framför allt i början händer det att de vill se den andra föräldern av någon anledning, eller så vill de ha leksaker som finns hos den andra. Om man löser sånt smidigt och inte låter barnen ha problemen, så lider ju inte barnen.

Viktigt är förstås att man inte bråkar, att de inte är dålig stämning. Om den andra föräldern ändå försöker bråka - ignorera det och förklara för barnen att han kommer att pappa inte mår bra just nu, men att det är bäst så för alla och även pappa kommer snart må bättre. Ge barnen säkerhet, att det kommer att bli bra. Var noga med att du inte verkar osäker och rädd och det smittar av sig till barnen.

För mig var det bara positivt. Jag slapp allt negativt, allt gnäll, och jag kände direkt lättnad, kunde slappna av. Och jag kunde organisera allt som jag ville. Och jag kunde i lugn och ro hitta en ny partner så småningom, någon om jag inte skulle ha sånt elände med. Efter bara några år hade jag det så mycket bättre än tidigare.