Hade du kunnat tända på kvinna m kraftig undervikt?

Precis, det jag skrev var "i valet mellan att leva med ätstörningen och att försöka leva med en hälsosam vikt så har både jag och mina vårdgivare kommit fram till att det är det första alternativet som är minst dåligt." Jag har nu fetat nyckelorden; dvs, det är inte frågan om att någon (inte jag, inte mina vårdgivare) anser att det är bättre att jag har en ätstörning än en vettig vikt, utan om att vi alla har insett att det är bättre att jag lever med en ÄS, än att jag försöker leva (och då i stället försöker ta livet av mig) med en hälsosam vikt. Detta förtydligade jag även här:Jag hoppas att du är med på hur jag menade nu.
Fast du har ju utelämnat en väldigt viktig del här. Det jag skrev var: 
Dvs, jag håller helt med dig om att positiva uttalanden kan användas som försvar; men, de kan inte trigga igång sjukdomen. Det funkar som sagt inte så. 
Det gör mig så otroligt ont att höra om din dotter, och jag beklagar verkligen, från djupet av mitt hjärta. Det är dock viktigt att förstå att din dotter inte hade anorexia pga saker hon läst på forum. Hon använde allt detta för att ljuga för sig själv, och för att avfärda dig och andra som var oroliga - ja! Men det hade inte gjort någon skillnad om hon inte hade haft dessa "argument" att tillgå. Det finns ingen som väljer anorexia, anorexia väljer sina offer, oavsett om de har argument för sjukdomen eller inte. Jag förstår din längtan efter att ha en konkret anledning till varför hon blev sjuk; att ha nåt konkret att skylla på, men hon hade med all sannolikhet blivit sjuk oavsett. Anorexia är som sagt en vidrig sjukdom, och den låter sig inte påverkas av nåt så enkelt som yttre faktorer/vad andra säger. Detta blir extra tydligt när man vänder på det: om anorexia hade varit en enkel produkt av vad folk säger om den så skulle det ju funka på andra hållet också, eller hur? Då skulle man kunna bota anorexia genom att i stället överösa den sjuke med ett massivt bombardemang av information om hur farligt det är, och hur det i samtliga fall leder till döden osv, eller hur? Men det kan man inte. Jag kan ge dig hur många exempel som helst på hur det inte har hjälpt vare sig mig eller nån annan jag känner, men inte ett enda exempel på någon som faktiskt har blivit hjälpt på det sättet.

Sen vill jag bara förtydliga: bara för att det inte var saker din dotter läste på nätet som gjorde henne sjuk innebär det inte att det var nåt i hemmiljön som gjorde det. Jag säger alltså inte att det var pga dig eller nån annan i hennes närhet, eller pga det liv hon hade som hon blev sjuk. Anorexia drabbar urskiljningslöst, alltifrån människor som haft en vidrig uppväxt till människor som haft en jättefin, trygg och kärleksfull uppväxt. Tack och lov har man kommit så långt i forskningen så att detta, som vi som drabbats redan vetat sen länge, nu även kan stödjas av forskningsresultat: att anorexia är genetiskt betingat, och alltså kan drabba vem som helst, oberoende av uppväxtförhållanden.Och jag upprepar: Jag förnekar inte att jag är mycket sjuk. Tvärtom. Och detta har jag även tydligt skrivit innan:Slutligen:
Ok, jag tycker att jag i inlägg efter inlägg varit väldigt tydlig med att anorexia är en vidrig sjukdom som inte bör vare sig förminskas eller förskönas. Men jag säger det en gång till här då: Anorexia är en vidrig sjukdom, och det finns ingenting normalt eller bra med att leva som anorektiker. Men, och detta är viktigt: eftersom jag aldrig kommer att bli frisk, och eftersom valet för mig står emellan å ena sidan att plågas som fan och därför ta livet av mig nu, och å andra sidan att dö i förtid, men ändå leva bra mycket längre, och att dessutom må hyfsat under tiden, så blir valet ändå att leva med ätstörningen. Är det ett bra val? Nej, men det är det minst dåliga av de val som står till buds för mig. Det kan jämföras med en människa som väljer att inte behandla sin cancer: hen vet att hen kommer att dö av cancern, men hen vet också att den tid hen har kvar kommer att bli fan så mycket plågsammare med behandling, och därför väljer hen bort det. Detta är inte att normalisera, förminska eller försköna anorexia. Till alla som öht får för sig att det är det jag försöker göra vill jag säga bestämt nej. 

Krass verklighet, jag hoppas att du är med på hur jag menar och hur jag tänker nu.