Hur orka med familjelivet?

Ibland måste man helt enkelt acceptera att livet inte blev som man trodde. För nu. Det har inget med tacksamhet att göra, det är bara så det är just nu. Och det måste inte bli så för resten av livet. Om det är något råd som jag skulle vilja ge småbarnsföräldrar så är det: "this too shall pass"! Det stämmer naturligtvis inte alltid men ofta. Småbarnsåren är speciella, på gott och ont. 
Försök reda ut vad som är vad: vad är det som är det erkända småbarnsslitet och vad är det som är din makes brist i det hela? Det kanske inte är du som inte klarar av familjelivet utan din man som inte klarar av det. Det kanske inte är så konstigt att sexlivet är obefintligt just nu. Det kanske inte är så konstigt att du känner din ensamhet påverkar dig negativt eftersom ni har flyttat. Har din man förståelse för att du har flyttat med till en ny stad för hans skull? Förstår han att du är trött? Du säger att han är missnöjd. Över vad? Vad gör han för att hjälpa till att ändra på det isf? Är det du ensam som drar skutan?