Hur orka med familjelivet?

Det verkar vara mycket på gång i era liv just nu så man kanske inte skulle fatta några drastiska beslut. 
Men jag skulle ändå råda dig till att prata med någon. Om det går att hitta via BVC, via kommunens familjerådgivning eller liknande?
Bara så att du har någon som du kan ha som bollplank och som kan lyssna! Om du inte har en god vän, mamma, faster etc?
Ibland behöver man bara få det ur sig.
Och sen så att du försöker prioritera det som är måsten och sånt som inte är det så att du får lite tid över att lägga på dig, på återhämtning. Man kan dra det tyngsta lasset i perioder men det bygger på att man också får pauser regelbundet. Eller tex när man lämnar över föräldraledigheten till den andre, att man kan se ett slut på det liksom.
Det behöver inte vara så att detta är slutet för er, men om du börjar styra upp din egen situation lite först så kan du väva in honom i detta också. För även om du måste ta hand om dig själv så ska du inte lämna honom utanför, det är ingen bra ide. Landar du i att du inte vill leva med honom längre så ska det inte komma som en chock utan detta kräver ändå dialog. Flagga för honom vad du känner, att du förstår att det är som det är just nu men HAN måste också förstå hur detta är för dig. Och respektera dina känslor kring det hela.

Vad gäller maken får du sätta ner foten och helt enkelt kräva mer engagemang. Det är hans barn, hans hem också.
I övrigt... ja,du. Livet här hemma är ingen dans på rosor heller. Jag har satt upp tre ledord för det här året: organisera, förenkla, förbättra. Lite i taget, en dag i taget. 

Sen finns ju alla de klassiska råden ang. att må bättre. Motion, bra kost, bra sömn, d-vitamin. Kanske prata av sig nånstans?. Gå en kurs, gå med i en förening, engagera sig i nåt för att lära känna folk. 

Och det viktigaste av allt- prioritera! Lägg ner alla "borden" som egentligen inte är nödvändiga. Yttre krav och förväntningar. Man har bara ett liv. Det ska levas som man själv vill och inte utifrån hur man tror andra vill man ska leva eller utifrån hur de ser på en. 

Som svar på sista frågan. ja. Finns det liv finns det hopp. Men det kräver att man tar nåt steg, gör nån liten förändring. Annars kommer livet se likadant ut. Jag talar lika mycket för mig själv nu som för dig ska du veta.

Familjerådgivning är ett bra tips för att få hjälp med dialogen. 

Familje- och småbarnsliv kan verkligen vara tufft! Såhär kommer det ju inte vara för alltid (oavsett relation): du börjar jobba och får ett socialt sammanhang. Det kommer inte heller vara pandemi för evigt. Kommer ni flytta tillbaka eller är det ert nya hem där ni nu bor? 

Sen verkar ju inte din sambo särskilt...tja. Han tar alltså inget föräldraansvar? 

Vad är det han unnar sig som du inte kan? Egentid eller ekonomiskt? Varför kan inte du ta motsvarande? 

Total igenkänning på det mesta du beskriver, från en som separerade när stora ungen var 3 och den lilla nyss fyllt 1...

För mig är det en total gåta hur någon alls klarar sig igenom "småbarnsåren", speciell med täta barn, med förhållandet intakt.

Precis alla faktorer pekar på att det blir som en perfekt storm av omständigheter som inte kan sluta på annat sätt än katastrof och ett totalhaveri.

Det låter som att det är hans tur för länge sen att vara hemma föräldraledig och du börjar jobba. Skaffa inte fler barn med honom förrän du märker att han börjar engagera sig och ta sitt ansvar (på lång sikt).

För mig tog det tre barn och åtta år innan jag satte ner foten och insåg att jag var för bra för det där. 

Vilket svin till man!! Skaffa inga fler barn med honom!

Det är inte konstigt att du mår som du gör. Två år hemma med ett litet barn är slitsamt och enformigt. Jag förstår att ni kanske ville vänta med att skola in barnet på förskolan men ni hade egentligen gott kunnat göra det för ett halvår sedan. Du behöver komma ut! Få egen tid, ha en hobby, börja jobba.

Din man må jobba mycket men självklart finns det tid och möjlighet ändå så att du regelbundet ska få egen tid. Vänta inte på att han ska erbjuda dig, utan säg att på söndag ska jag gymma klockan 12. På söndag så går du bara och är borta i två timmar. Det är bra för dig och det är bra för honom som får egen tid med barnet och tvingas ta ansvar. Se till att ha minst två tillfällen i veckan som du kommer iväg på egen hand. 

Skola in barnet på förskola. Det kommer att bli bra för barnet och bra för er. Gör upp ett schema där ni båda har ansvarsområden för hemmet och barnet. Bryt den dåliga uppdelning ni har nu där du sitter i den typiska kvinnofällan. Börja jobba så att du får tillbaka makten i ditt liv. 

Jag hade aldrig orkat sitta hemma isolerad i 2 år, tacka katten för att man blir deprimerad av det. Min hjärna behöver jobba och lösa problem ihop med vuxna.

Jag var hemma 7 mån, sen en månad 50/50 och sen han 6 månader, det var perfekt tyckte jag. Han fick bestämma hur mycket han ville göra hemma under min ledighet, för lika mycket skulle jag göra hemma när jag jobbade sen.

Jag kan också komma hem från jobbet 1 timme sent, gulla 10 minuter med barnet och ropa efter middag, är det det han vill ha så är det ju vad han får ta sen.

Han valde att dela på hushållsarbete på kvällarna och att den som är hemma får sovmorgon på helgen samt får komma utanför huset för att träna eller träffa folk 3 kvällar i veckan. Och så blev det. 

Det var bitvis jobbigt under småbarnsåren och båda fick ju dra ner lite på vissa aktiviteter men vi var två om det och det var rättvist fördelat. Min man är mån om att vara lika mycket förälder som jag och som en bonus kommer han då inte att bli frånskild i första taget.

Det är mörkt, skit väder och det är inte alls roligt hela tiden att vara föräldraledig. Kände likadant.
Det blir bättre när du börjar jobba, lite mer tillbaka till dig själv och dessutom får du en liten paus. 
Att vara mamma är underbart och skitjobbigt.
Jag är lite I samma sits med min sambo men det har blivit lite bättre sen jag började jobba. Så mitt råd är att vänta tills dess, landa i jobbet. 

Ibland måste man helt enkelt acceptera att livet inte blev som man trodde. För nu. Det har inget med tacksamhet att göra, det är bara så det är just nu. Och det måste inte bli så för resten av livet. Om det är något råd som jag skulle vilja ge småbarnsföräldrar så är det: "this too shall pass"! Det stämmer naturligtvis inte alltid men ofta. Småbarnsåren är speciella, på gott och ont. 
Försök reda ut vad som är vad: vad är det som är det erkända småbarnsslitet och vad är det som är din makes brist i det hela? Det kanske inte är du som inte klarar av familjelivet utan din man som inte klarar av det. Det kanske inte är så konstigt att sexlivet är obefintligt just nu. Det kanske inte är så konstigt att du känner din ensamhet påverkar dig negativt eftersom ni har flyttat. Har din man förståelse för att du har flyttat med till en ny stad för hans skull? Förstår han att du är trött? Du säger att han är missnöjd. Över vad? Vad gör han för att hjälpa till att ändra på det isf? Är det du ensam som drar skutan?

Jag känner igen mig i en del du skriver Och tycker du ska sätta ner foten vad gäller hemmet och föräldrarollen. Ni är två som ska dela oavsett vem som jobbar. Att vara föräldraledig är ett jobb 24/7 och det förstår man sällan förens man själv är hemma en längre period. 

Vad gäller ditt mående så har jag oxå snart vart hemma 2 år. Dock inte självvalt då vi skolade in sonen vid 1,5 år men jag blev avstängd på grund av corona när jag jobbar 1,5 månad ( gravid nu v 39, oplanerat). Jag mådde inte bra av att vara hemma så länge även om min sambo hjälper till mycket både med hem och barn ( har tre på snart 9, 7 och så minsta på snart 2 år.) Vi har redan nu i förväg bestämt hur vis ja dela osv.

 Tror du kommer må bättre när du börjar jobba men det löser ju inte direkt problemen med din man. Skulle oxå råda till kontakt via BVC och/eller familjerådgivning. Och jag skulle avakta  med att skaffa fler barn till du mår bra och ni har en bra plan för hur ni ska dela föräldraledigheten. 

Sen har pandemin gjort sitt, att vara föräldraledig i detta Gör att man blir väldigt socialt distanserad vilket gjort att jag mått dåligt, och troligen väldigt många andra oxå. 

Jag är så ledsen för dig! Stor styrkekram moter.

jag är där exakt vart du är bara att jag har det enligt mig tuffare. jag är en man och har föräldrar ifrån Drenica och narcissismkulturen  är den starkaste där. 

min sambo och jag har 2 barn. Sexet är bajs. humor är bajs. Hennes matlagning är bajs. Hur hon inte har play på barnen är bajs. Då menar jag bajs rakt igenom. jag är glad om jag har sex 1 gång i månaden. Och väl då försöker jag se till så den är i så få sekunder som möjligt. 

hon är insnöad på att arbeta natt. Så hon jobbar tor, fre och lördag. Då ska hon sova från 17.00 sedan jobba från 22.00. Måndag till onsdag så bara chillar hon. När jag kommer hem så är hon döds trött 

jag driver eget. så jag gör minnst 10h varav betalda kanske 8 + all efterarbete. 

jag har sökt mig till en PRIVAT Psykolog som jag går till i SMYG. Och har bestämt mig att Lägga ner allt jag har samt sälja allt jag har och äger.. har stampat på samma ställe. Vi gör 10 år ihop imorgon.. jag har stampat med denna kvinna i 10 år och gjorde det endast för barnen. vilket har ätit mig inifrån. min sambo är inte dålig. Jag finner inga agg. Men livet har mer att erbjuda än detta. hon har Inga speciella hobbyn. Om jag ska gå ut och roa mig med kunder eller vänner kanske 1 gång i månaden så skall det skickas bilder till henne eller så ska hon ringa 30 ggr under 20 sekunders tid och fråga varför jag inte svarat på hennes 30 samtal. 

jag kommer att ägna mig åt detta år att skilja mig och jag är så ledsen att jag inte gjort detta för 8 år sedan PRECIS innan hon blev gravid. 

livet ska vara enkelt när man är i ett par. Det ska vara bra, kul, målinriktat och sexfullt. inget utanför ska kunna vara roligare 

dom tankar du har nu kommer att förtära dig inifrån senare. albaner är svåra att ändra på alla lider av nån trauma från sina föräldrar därav jävligt svårt att leva med vissa.  Ibland räcker det att ha ett enkelt samtal  

Du har fastnat i kvinnofällan. Och det är klart din man kan kompromissa med sitt jobb, det är ni som väljer att han inte ska göra det. Om du varit hemma i två år så gissar jag att ni levt på hans lön. Då kommer ni få väldigt mycket mer pengar nu när du börjar jobba. Se till att jobba heltid och att din man får ta 50% av ansvaret, även om det innebär att han behöver jobba mindre. 

Nu när restriktionerna är borta så finns ju större möjligheter att börja umgås med andra och göra sociala grejer. 

Försök lära känna någon mamma/familj i området. Så mycket roligare att umgås med andra i lekparken till exempel. Eller göra små utflykter med barnen och kanske ta en promenad.

Se till att börja jobba och kräv att pappan tar sin del av hämningar och lämningar. Nu är det dags att stabilisera tillvaron!

Jag var mannen i ett liknande förhållande fast vi hade två små. 
Hon var trött när jag kom hem och jag var trött efter jobbet såklart. Så båda var helt färdiga. När barnen somnat satt  vi och slöade på varsitt håll nån timme sen var det läggdags. Jag var tvungen att resa tidigt ibland så det blev fokus på sömn för att orka dagen efter. 

Det gick några år men sen tröttnade jag på familj AB och att vi båda var så låga. Det blev separation och barn varannan vecka. Det blev en stor positiv förändring. Man kan vila ut på den barnfria veckan och var 100% dedikerad när man har barnen. 
Jag kunde även styra resorna till de barnfria veckorna..  

Det svåra är väl att se sig själv i en stor familj med ny partner. Jag trivs för bra att vara singelförälder. 
När barnen flyttat ut kanske. 

Fast vet du vad. Du nämner att ni inte kan prioritera bort hans intensiva jobb pga ekonomiska skäl. Då är det ju så att du inte kan förvänta sig att han tar lika mycket ansvar för hemmet och barnet som du som föräldraledig gör. Hans jobb är något NI, alltså även du, valt att prioritera. Det för givetvis med sig konsekvenser på familjelivet och till vilken grad du kan få avlastning. Är det inte längre en prioritering du vill göra, utan hellre försöker sänka er materiella och ekonomiska standard för att ge honom mer ledig tid (genom att byta arbete eller gå ner i tid) att ta en mer likvärdig del hemma, så får du ta upp det med honom. Är han inte villig till det så får du i så fall med den informationen ta ställning till vad du vill göra med relationen, och i så fall vara medveten om att en ev. separation antagligen skulle göra dig ensamstående på heltid då han troligtvis inte kommer vilja/kunna ha varannan vecka. För övrigt nämner du också att hon snart ska börja på förskolan. Vänta tills dess och se om det känns bättre sen.