Gilla bonusbarn när man inte har egna!?

Jag har en bonusdotter som jag älskar som hon vore min egen. När hon har mamma vecka så känns det tomt och jag saknar henne, när hon nästa vecka kommer hem till oss så känns det som "hemma" igen. När hon är hos oss känns det komplett. Jag är så tacksam för att jag har den här lilla tjejen! Jag och min sambo står också i kö för IVF och jag kan inte längta mer till att ge min bonusdotter ett syskon, hon kommer bli världens bästa storasyster!! 
För att på något sätt svara på frågan så har jag alltid försökt skapa en relation till min bonusdotter på samma sätt jag skulle gjort med ett eget barn, jag är med och uppfostrar, uppmuntrar, sätter gränser och låter henne växa. Detta har skapat en trygghet mellan oss och från den grunden kommer kärlek, samma kärlek jag skulle ge mitt eget barn. Sen har väl jag haft turen att jag har bra kontakt med hennes mamma och att både min sambo och mamman låtit mig vara så delaktig som jag är. Utan detta tror jag att det hade varit svårare. Hur som helst så går det absolut att älska sitt bonusbarn gränslöst! 

Man tror att man gillar dem som sina egna tills man faktiskt får egna. Det går inte att säga så för först då inser man skillnaden. 

Jag kom in i bonusbarnens liv när det ena var 1 år, det andra nästan 5 år. Och fortfarande är det stor skillnad när det gäller mina känslor för dessa barn, och deras för mig.

Med den lilla har jag varit med nästan från början, och för hen känner jag mycket större naturlig kärlek, den bara kommer. Jag saknar hen när hen inte är hos oss och hen vill vara nära mig med kramar och kommer ofta till mig när hen vill bli tröstad.

Den större är jag en extra vuxen för och jag känner inte samma kärlek till hen, tyvärr. Jag behandlar hen bra och det finns ingen konflikt mellan oss, men vi är inte alls nära på samma sätt. Mitt biologiska barn (med bonusbarnens pappa) känner jag naturligtvis en annan sorts kärlek för, mer "djurisk" som någon i tråden uttryckte det, men för det yngre bonusbarnet (som nu är 6 år) känner jag en ganska liknande kärlek. Det är min relation till det äldre barnet som mest liknar hur många beskriver relationen mellan bonusbarn och -förälder här på forumet: man är en extra vuxen, som behandlar barnet bra och som barnet tycker bra om, men det är inte djupare än så.