6-åring som inte leker
Så var min äldste son! Och han har ADHD. Det måste förstås inte vara det, men det är en möjlighet.
Inlägg från: AndreaBD
|
-
-
Är det din man som kanske också har ADHD? Jag menar, att det kan vara därför han misstänker det. Det kommer att märkas tydligare iom skolstarten. Då börjar det bli krav och då märker man att barnet inte riktigt klarar av dessa.johannaa9 skrev 2022-01-24 15:56:29 följande:Jag har också haft mina misstankar om det.. Men min man kommer nog att förneka det om jag tar upp det med honom. Hur gick det sedan upp i skolåldern för din son, hur klarade han skolan och hur blev det med det sociala när han blev äldre?
Min son brukade också följa med mig på toaletten - han var ju tvungen att fortsätta berätta. Först när han var 14 (!) slutade det.
Sonen är 34 nu, han hoppade av gymnasiet - i 9:an fick jag i princip undervisa honom hemma. Han hängde några år hemma, deprimerad. Fick stor övervikt, men jobbar sedan flera år tillbaka. Han var ganska social förut, men har blivit ganska tillbakadragen.
Och jag har också en dotter med ADHD. Hon är socionom, har precis börjat jobba. Tjejer brukar ju klara det lite bättre. -
Kanske var han 12 förresten, när han slutade följa mig på toa. Sonen har verkligen svår ADHD. Han slutade vara hyperaktiv efter puberteten och blev snarare motsatsen. Tja, det är synt att han inte orkar med så mycket mer än jobbet.johannaa9 skrev 2022-01-24 21:11:48 följande:Tack för så utförligt svar!
Ja, min man har ju odiagnistiserad ADHD i släkten och då jag jobbar inom området så ser jag absolut att han också har tydliga drag av det..
Åh vad jag känner igen det där med toalettbesök, att hela tiden måste vara där det händer saker för att få stimulans. Jag hoppas att din son hittar en god balans ????
Vill ju såklart att det ska gå så bra för henne som möjligt i skolan och socialt, men om jag applicerar hur hon fungerar nu i hur det är i en skolmiljö ser det ut som att det kommer att bli tufft för henne.
Dottern klarar det bättre, hon har sambo, vänner, hobbyn. Hon var helt annorlunda. Sonen var glad, dottern var dyster. Hon svängde också väldigt i humöret och fick explosiva utbrott.
Det som hjälpt sonen att åtminstone klara det mesta av högstadiet var att han fick medicin. Det gjorde stor skillnad. Dottern fick diagnos först i 16-års-åldern. Då hade hon fått depression och ätstörning.