Som en kroniskt sjuk kvinna i sina bästa år (är 28) så ser jag på hela plastikoperation/filler-trenden från infallsvinkeln att det för mig, som är helt beroende av livsavgörande behandlingar, operationer och som knaprar läkemedel och får saker inskjutna i kroppen bara för att ÖVERLEVA och ha en hyfsad tillvaro, är helt obegripligt hur man frivilligt kan utsätta sig för nålstick, narkos, smärta m.m. för något så trivialt som sitt utseende.
Sedan är jag säkert påverkad utifrån min situation som funktionsnedsatt, att det också påverkar vad för syn jag har på min kropp, mitt utseende och vad för plats utseende och snygghet har i mitt liv. Är man upptagen med att 1) leva med fysiska begränsningar och 2) lägga all övrig tid på saker som gör en lycklig, umgås med människor som får en att må bra, lägga energi på sådant som ger inre frid så finns inte så mycket tid eller engagemang till att tänka på hur ens näsa ser ut, ifall ens läppar är för smala eller storleken på pattarna.
Kan tillägga att jag tycker jag är skitsnygg men jag tror också att jag tycker jag är skitsnygg för att jag föddes med ett dolt handikapp som tar förjävla mycket tid och att jag därför värderar livet på ett annat sätt, och tar motgångar på ett annat sätt, och lägger tid på sånt som fyller upp mig från insidan och inte tvärtom, sånt som får mig att skratta och vara glad när sånt jag inte kan påverka är skit. Det är det som gör mig vacker.
Och det här är min personliga take på det hela. Sedan kan vi sätta det hela i ett feministiskt och kapitalistiskt perspektiv men det pallar jag fan inte ens ta nu.
