Islandinthesun skrev 2022-02-10 08:26:21 följande:
Åh, vad jag känner igen mig. Hade kunnat vara jag som skrivit det. Och oron har bara blivit värre under den här perioden med misslyckade syskonförsök. Insikten att barnet vi har är en gåva som vi aldrig någonsin ska ta för givet bara växer. Och därmed oron.
Och på tal om syskon så oroar jag mig även för långt fram i tiden. När vi föräldrar förhoppningsvis blir gamla eller när vi inte finns mer, att vår son inte har familj kvar. Ett syskon är fint att dela sånna saker med också. När dessa tankar drar igång är det lätt att bli nere och uppgiven.
Men då vill jag bara ibland strunta i allt det här. Boka en resa, leva livet och njuta av allt fint vi har. Vi har ju det bra vi tre!
Men samtidigt är längtan enorm... Några försök till.. Några tårar till.. Kanske går det ändå till slut.
Vi brukar också prata om det, att det kan vara skönt med syskon när vi går bort eller om något annat skulle hända.
Sen får man ju vara glad för det barn man har, men när man längtar efter ett till så är det inte lätt när det inte går..
Det är kanske det man behöver, släppa allt ett tag för att låta kroppen och huvudet vila. Nu får man hoppas coronan försvinner med så man vågar ta med barnet på en resa.
På ett sätt så mår man bra de månader man vet att det inte blir något och slipper mediciner, äl test och allt annat.
Men sen det här hoppet och längtan man får de månaderna man väl gör något, nu kanske det är vår tur...
Hittade och såg den danska serien När storken flyger förbi. Den var jobbig att se, men samtidigt kan det vara skönt att se folk i samma eller liknande situation. Man blir glad när någon lyckas. Jag älskar att läsa solskenshistoria här på familjeliv om de i liknande som lyckas, då får man mer hopp!