"stanna kvar för barnens skull". Varför använder ni det idiotiska argumentet?

Isåfall borde ju bland det absolut värsta man kan göra mot sina barn vara att inte leva i något förhållande alls, då har ju barnen ingen möjlighet att lära sig hur förhållanden ska vara?

Men så verkar inte personen som vägrar svara mig se på saken eftersom hen hänvisar till att barn enligt barnpsykologen mår mycket bättre med en lycklig singelförälder än i en kärnfamilj där kärleken mellan föräldrarna inte är tillräcklig.

Oavsett vad barnpsykologer menar eller vill ha fram tycker jag det är ett helt idiotiskt sätt att uttrycka sig att ?man tvingar på sina barn en framtid med en rad skilsmässor ? om man stannar i en relation för barnens skull.

Jag tvivlar inte alls på att någon barnpsykolog kan ha sagt så, säkert i välmenande syfte för att dämpa skuldkänslorna hos föräldrar som ligger i skilsmässa eller fundrar på att skilja sig.

Men vad en sådan klåpare till barnpsykolog inte förstår är ju att hen oavsett hur välmenande hen är ÄNDÅ förmedlar att skilsmässor, i allafall upprepade sådana är något negativt. Eller kan DU tolka ?tvingar på sina barn en framtid med en rad av skilsmässor? på något annat sätt än att det skulle vara något negativt man helst inte ska vilja att ens barn går igenom som vuxna?

Varför är det automatiskt så?

Jag tror att det är betydligt vanligare att barn önskar att de vuxna skiljer sig i ombildade bonusfamiljer än i kärnfamiljer . Och då menar jag INTE att det skulle vara för att barn i bonusfamiljer alltid önskar att de biologiska föräldrarna ska bli ihop igen som de önskar att de vuxna skiljer sig.

Det finns många harmoniska bonusfamiljer men det handlar trots allt om människor som fått varandra ?på köpet? och då blir det ibland bra och ibland mindre bra. 

Jag önskade intensivt och hett i många år att min mamma skulle separera från mannen hon levde med och till slut gjorde hon det. Jag ville inte att de skulle separera för att jag hoppades att hon och pappa skulle bli ihop igen utan för att mannen hon levde med helt enkelt inte passade att leva i familj. Han var pedant, ständigt irriterad över småsaker, hade ett oberäkneligt temperament o.s.v även om han aldrig var direkt hotfull eller våldsam. Jag märkte tydligt att mamma på grund av detta inte hade särskilt varma känslor för honom längre efter några år ,något hon faktiskt erkände men det tog ändå lång tid innan vi flyttade.

Det är inget som säger att alla som skiljer sig flera gånger går igenom alla skilsmässorna när barnen är små. Är nog vanligare att det är ett visst intervall mellan varje och att t.e.x första skilsmässan sker när barnen är  små, andra när de går på mellanstadiet och tredje när de snart själva är vuxna. 

Jag tror inte att det här är något som automatiskt skadar barn, nej. Ska jag generalisera tror jag istället att det är (ännu) värre för barn att leva i bonusfamiljer där förhållandet mellan de vuxna är dåligt än att leva i kärnfamiljer där förhållandet mellan de vuxna är dåligt. 

Och även OM det inte skulle vara idealt för barn att deras föräldrar skiljer sig säg tre gånger under deras uppväxt så kan ju inte vuxna stanna i dåliga relationer enbart för barnens skull för att de redan uppfyllt sin skilsmässokvot! 

Om man absolut inte ska stanna i ett äktenskap med barnens andra förälder för barnens skull, ja då ska man väl definitivt inte stanna i ett förhållande / äktenskap med en bonusförälder för barnens skull.

Men oj vad generös du är ! 

Ska jag KANSKE få svar om jag är snäll?

Och fortsätt du att stoppa huvudet i sanden och låtsas som om det bara är jag i tråden som frågat det du vägrar svara på.

Du har visst vägrat svara. Du har bara upprepat helt andra saker du redan skrivit tidigare om att barn påverkas och formas av vilka val deras föräldrar gör och inte gör. Det har ingen sagt emot, däremot har jag , och inte bara jag frågat varför det automatiskt skulle vara något negativt om barnen som vuxna skulle skilja sig flera gånger som en konsekvens av saker som hänt eller inte hänt i deras barndom.

Jag bryr mig som sagt inte ett dugg om mina barn skulle skilja sig flera gånger som vuxna, det är de själva som avgör om en skilsmässa är nödvändig oavsett om det är deras första eller tionde.

Jag gillar överhuvud taget inte när föräldrar har massa åsikter om hur deras vuxna barn ska leva och inte leva så länge det inte handlar om kriminalitet eller liknande. 
Och tack och lov är det inte kriminellt att skilja sig flera gånger i Sverige.

Men då är det väl just de dåliga familjekonstellationerna som är problemet, inte de många skilsmässorna i sig? 

Mitt förra inlägg till dig skrev jag som ett svar på att du inte trodde att det var bra för barn att uppleva många skilsmässor under sin uppväxt.

Nu helt plötsligt är det inte skilsmässorna i sig du pratar om längre utan  att leva i dåliga familjekonstellationer. 

Skiljer man sig då , även om det är för andra eller tredje gången så slipper ju barnen leva i den dåliga familjekonstellationen längre, och det är väl BRA? 

Och om man inte skiljer sig enbart för att det är andra eller tredje äktenskapet och man ? uppfyllt sin skilsmässokvot? så LEVER ju barnen i en dålig familjekonstellation. Det är väl mer illa än att ha levt i en dålig familjekonstellation.

Jag tycker det är betydligt värre om man fortsätter leva i en ombildad bonusfamilj där vare sig man själv eller barnen mår bra än att lämna för att det är värre att skilja sig två eller tre gånger än en, eller för att man tror att många skilsmässor automatiskt är dåligt för barnen.