"stanna kvar för barnens skull". Varför använder ni det idiotiska argumentet?

Samtliga barnpsykologer är överens om att det är ungefär det mest korkade man kan göra mot sina barn. Man lär dem och visar dem att kärlek inte existerar. Man visar dem att känslokyla är det normala mellan makar. Man tvingar helt enkelt på dem en framtid med en rad skilsmässor.

Det är liksom lite svårt att tolka ovanstående stycke på något annat sätt än att det automatiskt vore något negativt om barnen när de själva är vuxna kommer att skilja sig flera gånger.

Eller hittar du något utrymme för andra tolkningar? 

Men jag förstår helt enkelt inte hur  man som den här skribenten jag polemiserar mot  kan argumentera för att skilja sig är det bästa man kan göra både gentemot sig själv och sina barn om kärleken inte är tillräcklig SAMTIDIGT som man tydligen underförstått och automatiskt ska se det som något negativt om ens egna barn när de blir vuxna kommer att skilja sig flera gånger. 

Jag förstår inte heller varför skribenten verkar anse att just flera skilsmässor  men inte en skilsmässa är något negativt. Om det alltid är bäst för barnen att föräldrarna skiljer sig om kärleken mellan föräldrarna inte är tillräcklig och det till och med kan vara skadligt för barnen att inte skilja sig om kärleken mellan föräldrarna inte är tillräcklig som skribenten hävdar måste väl det gälla även barnkull två och tre i det andra och tredje äktenskapet.