Anonym (Ärlig) skrev 2022-01-15 21:13:37 följande:
Att det som står i din sista mening stämmer vet jag av egen erfarenhet :)
Min psykologförälder har som sagt skiljt sig flera gånger. Jag sörjde skilsmässan väldigt mycket de första åren men kan inte påstå att den i sig direkt traumatiserade mig och jag gick definitivt inte och hoppades långt upp i vuxen ålder att mina föräldrar skulle bli ihop igen som någon skrev i tråden att många skilsmässobarn gör.
Jag ifrågasätter den totalt motsägelsefulla och ologiska argumentationen om att om man inte skiljer sig när det inte finns tillräckligt mycket kärlek i äktenskapet tvingar man på sina barn en framtid med en rad skilsmässor, vilket underförstått då skulle vara något riktigt hemskt.
Förstår DU varför det automatiskt skulle vara ett skräckscenario att ens barn skiljer sig flera gånger som vuxen?
Eller varför en första skilsmässa bara skulle vara något positivt som enbart gör både barn och föräldrar lyckliga medan en andra och tredje tydligen är något helt annat ingen förälder vill att ens vuxna barn ska gå igenom?
Om alla barn och alla föräldrar enbart mår bättre av en skilsmässa om föräldrarna inte är tillräckligt kära måste väl detta gäller även barn I ens andra och tredje äktenskap och kull.
Eller ser du någon skillnad?
Jag tänker inte gå djupt in på hur olika människor fungerar i en framtid där man inte vet vad barnet/barnen fått och inte fått.
Vad jag däremot menar på är att jag inte anser att man ska leva ihop i ett kärlekslöst förhållande bara för att man tror att det skulle vara det bästa för barnet/barnen.
Att man på ett sätt skulle bita ihop i några år till för att inte såra sina barn med en separation. Jag anser att livet är för kort för att inte tillåta sig själv att vara lycklig och det är inget jag skulle vilja lära mina barn heller, att bara bita ihop och gilla läget.
Jag tror, så länge man har ett gått samarbete med den andre föräldern och har sina barn bästa i åtanke, så blir barnen lyckliga och trygga. Man lär även barnen att se att alla familjer fungerar på olika sätt, vilket är det sanna i samhället. Alla lever inte mamma pappa barn - livet i dagens samhälle.
Sen som sagt så finns det scenarion där ena föräldern utsätter barnet/barnen i fara och då är det en annan anledning till att stanna, då skyddar man sina barn från en fara.
Men jag vill inte lära mina barn att nöja sig för att offra sig för någon/något så länge dom är billiga att ta ansvar.
Jag lever med mina barns pappa sedan 10år tillbaka, jag var 22år när vi träffades och när jag tittar på honom emellanåt så får jag fortfarande fjärilar i magen, jag blir varm i kroppen och kan drunkna i hans ögon.
Sen är det vissa dagar då det är disk, tvätt, hämtning/lämning i förskola, aktiviteter etc och man är uppe i vardagen men sen kommer de tillfällen jag andas ut och ser honom.
Vi pussas framför barnens, kramas, myser i soffan. Sen behöver man inte bete sig som oss framför sina barn för att bevisa nån form av kärlek/lycka, men så fungerar vi. Jag hade säkert levt kvar med min sambo utan allt gos och mys också, så länge jag är kär. Men om inte kärleken fanns till honom eller ett sätt att älska honom, då hade jag inte stannar kvar för barnens skull.
Jag hade väl inte tyckt att det skulle vara ett skräckscenario om mitt barn skulle skilja sig 2-3 ggr men jag kanske hade frågat mitt barn varför hon eller han hade behovet av att gifta sig så många gånger.
Vad jag inte förstår är varför vissa människor har ett behov av att leva med någon istället för att leva själva