Hellre föräldrar som iallafall försöker kämpa för sina barns skull än föräldrar som bryter upp sin familj och försvarar det med att det är för barnens skull, för att barnen annars skulle bli olyckliga om deras föräldrar är "olyckliga", vilket oftast är bullshit.
Självklart är det inte bullshit att barnen blir olyckliga om föräldrarna är det. Tror det är helt sant och i mitt fall var det de. Man blir oerhört påverkad av hur ens föräldrar mår och barn är lite dum. Dom märker och känner av det! Jag önskar att mina föräldrar hade separerat istället för att leva isär i samma hem. Låt inte barn stå ut med bråk och allt som det innebär när vuxna inte kan komma överens.
Men det beror ju givetvis på, att ha en förälder som ligger och gråter ofta pga sitt förhållande är inte bra för barnen, inte heller om barnen får bevittna konstanta bråk och skrik.
Men de som ofta använder sig av detta argument separerar av löjliga anledningar. Den där "gnistan" finns inte där längre, man känner sig som kompisar osv. Istället för att ta tag i det för barnens skull och iallafall försöka innan man ger upp så hävdar man att barnen mår bättre av föräldrar som "mår bra". Men nej, ungar blir inte lyckligare för att mamma blivit lite intresserad av kollegan och vill upptäcka vad livet mer har att erbjuda.
Det är väl ändå inte så svårt att förstå?
Man använder barnen för att slippa att själv ta ansvar över situationen. Alla förändringar är jobbiga, man vet vad man har men inte vad man får. Kan man slippa så gör man och klarar man inte av att ta ansvar så skyller man på barnen, medvetet eller omedvetet.
Samtliga barnpsykologer är överens om att det är ungefär det mest korkade man kan göra mot sina barn. Man lär dem och visar dem att kärlek inte existerar. Man visar dem att känslokyla är det normala mellan makar. Man tvingar helt enkelt på dem en framtid med en rad skilsmässor.