Älska styvbarnet?

"Ska" man man inte säga, vare sig det handlar om bonusbarn eller egentligen några andra människor heller. 

Inte göra någon skillnad på bonus och egna barn är en helt annan fråga. Det handlar om hur man löser det rent praktiskt i en ny familjekonstellation. Hur man bygger upp trivseln/atmosfären. Man vill att alla ska känna sig trygga i det nya hemmet (antar jag) och då är det här en viktig del- men det beror på vad man menar med "inte göra skillnad". 
Jag lever själv i en bonusfamilj. Mina barn har en fungerande förälder till, medan mina bonusbarn inte har det. Mina barn har därmed kunnat bo varannan vecka, har bra stöd i båda hemmen, medan bonusarna mest bor hos oss (lite olika grad) och de har alltid något vidare stöd från den andra föräldern eftersom den har svårt att styra upp sitt eget liv. 
Det är klart att våra barn inte riktigt lever under samma premisser (p.g.a ovanstående) och det förstår de, men hemma hos oss vill vi att alla (oavsett hur ofta de är här), ska känna att det är deras hem lika mycket, oavsett vems barn de råkar vara. 

Jag kan ärligt säga att jag älskar mina bonusar, och det har inte tagit tid alls att känna så, men jag tror att det har att göra med att de haft det så tufft hos sin andra förälder. Jag har verkligen ömmat för dem, och önskat att de ska känna att vad som än händer därborta så har de alltid oss och de kan alltid vara här. I nuläget bor två av bonusarna hos oss på heltid sedan en tid tillbaka och det är inget problem alls. 
Dock är det självklart för alla våra ungdomar att vi eller min partner är en bonusförälder och inte en förälder.