Stanna eller gå? Attraheras inte av min man

Samma här fast fler år.

Jag har bestämt mig för att stanna. Chansen att hitta en bättre man ser jag som liten och den där första galna attraktionen kommer ändå aldrig att vara, även om jag hittar den en gång till.

Och orkar man verkligen gå igenom hela proceduren igen? Att gå in en ny relation, komma överens om allt, nya släktingar, nytt folk som ska pusslas ihop på storhelger och semestrar? Ibland är de ingångna tofflorna de skönaste.

Jag känner mig förbi vägskälet och min man förtjänar bättre än att bli lämnad för en fantasi och ett frågetecken.

Men du är yngre och utan barn, och kan klart känna annorlunda.

I så fall hade vissa av oss bytt sambo vart 3-4e år hela vårt liv.

Verkar det vettigt?

Jag var helt galen. Kunde inte sova om natten, hade hjärtklappning om jag tänkte på honom, gjorde fel på jobbet, kunde inte vara utan honom i 24 h ens för då fick jag som ångest (hade aldrig ångest annars) och ville bara sätta tänderna i hans fina lår....grrrrrr.

Vi hade sex sex gånger på 12 timmar och gick hjulbenta ner till pizzerian för att äta som vargar för vi höll på att sexa ihjäl oss och hade rejäla skavsår.

Så började det. Men så fortsätter det givetvis inte år efter år, och det får man acceptera.

Eller kan man se det som att om något är 99% perfekt, varför chansa på att rulla ännu högre på tärningarna när du fortfarande måste rulla på minst halva skalan från 50-100%?

24/25 utfall kommer att bli sämre än det jag har nu.